jag har alltid varit lycklig och harmonisk

För 5 år sen:
friendship is not painless
14 maj 07.48

vilket är synd.
för vore det det.
kunde jag slippa så mycket.
som bråk med folk.
bråk bråk bråk. jag hatar bråk.
igår skulle jag prata med hanna.
hon var upptagen och sen sov jag.
jag sov dåligt. jag kunde inte sova.
hjärtklappning. högt blodtryck.
det är jättefarligt säger camilla.
man ska inte äta lakrits och salt.
jag äter filmjölk.
jag får inte komma försent.

inatt var jag tvungen att lyssna på communication.
och så funkade inte jävla kukskivan.
därför sov jag dåligt.
jag skulle läsa engelska men det fungerade inte heller.
därför sov jag ännu sämre.
jag provade min gröna känning. den blir vacker.
synd att jag ska i den också. äckligt.

och matteprovet på måndag kommer gå åt helvete.
för jag orkar inte och jag kan inte och jag vill inte.

igår spelade vi fotboll. vi loosade som fan. bahlle. jag skyller på hunger.
jag skyller inte på regnet för jag gillar regn. det är så friskt.
sen cyklade jag hem med mr m. han var tråkig. jag var rolig. jag vann. hahaha.

23.37
I just want something I can never have
I just want something I can never have

För 3 år sen:
Oh i´m sorry, did my back hurt you knife?
13 maj 2005 13:58

Jag och min katt kommunicerar:
- Mwaaaaoh
- Mwaaaaaoh
- Mwaaaaaaaaho
- MWAAAAOOOOO
- Jaa baby vad är det?
- Mrrrr.

Det är alltså inte jag som stämmer upp mwahoserenad, utan han som utan att vänta på svar skriker ut hela sin smärta/boredom/hunger/i don´t fucking know. Sen kvittrar han vänligt när han får svar och lägger sig i en lång ormkropp på golvet. Böj och sträck.

Så många andra finns det inte att kommunicera med här just nu.
Ensam en solig fredagkväll, it´s a big no no no noooooo. Som för att späda på min misär och sorgliga ensamhet har ett gäng gapiga studenter bestämt sig för att grilla och spela fotboll utanför min trädgård. F-U-C-K-E-R-S. Hata studenter. Hata högljudda, lyckliga, stökande, packade, grillande, fotbollsonanerande studenter.

Man glömmer liksom lätt bort den allra största fördelen med vintern: ingen ser ner på dig för att DVD:n är din bästa vän. Det är okej att bunkra upp sig framför teven dag efter dag, may it be fredag, måndag eller onsdag, och äta lite godis och kela lite katt. Men på våren ska vi alla ut och njuta och leka och grilla och hångla i alla buskar, annars är man ett socialt missfoster.

Gnäääääääääää. Och jajajaja, det kanske inte är så, men i mitt huvud ser det ut så, i mitt huvud är jag ett socialt missfoster, och där med basta.

Apropå sociala missfoster åkte jag idag buss med två personer som jag mer eller mindre känner, utan att så mycket som le till hälsning. De passerade mig på touch-avstånd på station sen, fortfarande utan en blinkning. M you freak. Jag måste verkligen börja vara trevlig mot folk, men det är fan inte så lätt med social fobi.

Och apropå social fobi (ser ni vad snyggt jag binder ihop mina tankar) så skulle jag idag undervisa i en riktig grabbklass; en fordonstrea. Det skulle jag även igår, men då jag med andan i halsen dök upp tjugo minuter försenad (missade första tåget) fanns där bara tre små gossar. Hm. Det är intressant att hålla lektion för tre fullständigt ointresserande personer, mycket intressant. Säkert lärorikt också.

Idag var de där allihopa, och även det var intressant och lärorikt. Och typ tusen gånger värre. För de där tre gjorde liksom inte så mycket väsen av sig, men när klassen kom upp i tvåsiffriga tal blev den plötsligt väldigt mycket mer högljudd. Och prasslig. Och brölig. Och pratig.

Jag vrålade ett tyyyyyyst med stor auktoritet och sen kollade vi på Full Metal Jacket.

Well well well. Nu ska jag stoppa nåt i öronen och sätta mig i trädgården. Vill helst slippa höra glada skratt och flams och ölklirr och guuuuud vad bitter jag är, jag är bara 21!

För 1 år sen:
om er och om era vackra lekar
14 maj 2007 09:27

regn slickar ryd. snyggt. jag vill gå ut men sitter inne och tittar på. vill gå längs med vattnet, men jag hittar för bra och orkar inte ta mig dit. det är för ful väg, för rak och för bekant. ge mig främmande vidder eller höga hus eller krokiga gränder så kan jag gå i timtal, men bilvägar och garnisonsrondeller tråkar livet ur mig. istället bläddrar jag i poden, gammal vårmusik och mer och mer minnen av känslor istället för de riktiga känslorna. hur många gånger kan man tvätta en tröja utan att den slits? färre gånger från h&m än från nån fancy märkesbutik, antar jag. last days of april sliter inte ut sin tröja i första taget. igår: himmel med spännande moln, bilen susar motorvägen. jag väntar på mailet som kommer göra allt jobbigt, och skriver en att-göra-lista som är obekvämt lång och besvärlig. förra året väntade stora friheten på saltös varma klippor, i år vet jag inte riktigt. men jag ska i alla fall se damien.

but should it be about how to survive?

förra tisdagen fick jag ont i magen. det har jag sedan dess haft mer eller mindre konstant och jag har lärt mig de olika sorterna. vi har det malande obehaget, som ständigt rör sig i bakgrunden även om jag nån gång skulle få för mig att jag mår lite bättre, är lite gladare, har det lite bra. vi har det puttrande illamåendet, gärna i samband med att jag tänker på att jag borde äta något. vi har den sugande hungern, som av nån jävla anledning uppstår efter att jag väl ätit något. vi har den värsta, den akuta smärtande klumpen som gärna kryper uppåt bröstet till och liksom strålar ut. påminner om en kombination av håll och magkatarr. den anfaller mig framförallt så fort jag försöker fatta ett beslut. eller när jag tänker för mycket (då gärna kompletterad av huvudvärk).

in short: det är inte så bra just nu. men självbelåtet mös jag över att jag för en gångs skull verkar ha kontroll över en uppsats. att jag bara skulle snacka lite med handledaren, få veta att jag var på väg åt rätt håll, känna lite bitar falla på plats, få den efterlängtande Examen. yeah... det hände givetvis inte. jag glömde bort det som jag vet som ingen annan vet (utom mina handledare, som ju är ett par stycken vid det här laget). jag kan inte. deras ord smyger in och jag förvandlas till en isövertyckt igelkott. jag tar det personligt och jag gör motstånd fast jag vet att jag måste lyssna. idag slutade det inte med att jag gick hem och grät i alla fall, vilket ju alltid är nåt. progress!

jävla allt. till slut vet jag inte ens vad det är som gör mest ont och då finns det inte direkt några vägar att vandra som är mindre smärtsamma. a säger saker jag redan vet och jag lägger ytterligare en notering till gråtandet som jag inte funderat över tidigare: det bränner verkligen bakom pannbenet när man försöker hålla tillbaka.

bara man får ett svar

jag har på nåt sätt fortfarande svårt att ta in att jag överlevde vintern. att den passerat och är över. i år har jag förstått vad det är som händer när våren kommer, vad det gröna innebär. allt bara känns mer. ifyllt med färgpennor. vitt och grönt. vita träd, gröna träd. igår gick jag hem på ömma fötter i klackade skor (vita!), klänning och öppen skinnjacka (grön!) och med ett alldeles lagomt alkoholrus. kvart i tre på natten och det var ljummet och vårdoft, bedövande. jag älskar att dansa, så länge jag kan känna något i musiken, pumpar kroppen endorfiner och rör sig precis som jag vill. eller kanske inte riktigt som jag vill, idag har jag blåmärken efter mitt klumpiga försök att skutta upp på scenen under song2. mjölksyrestinn från dagens tävlingslopp, berusad och i ovana klackar. föga elegans. men upp på scen kom jag och det dunkade och slog. idag har jag ont i nacken men det är värt det, värt illamåendet och huvudvärken och den vibrerande tröttheten. timmar av dans.

och jag vilade från mina tankar. som jag aldrig annars gör, aldrig. jag försöker hitta vägar ur det där ständiga malandet men ingen väg är den jag vill eller kan gå. det finns alltid något som blir omöjligt och jag faller tillbaka i malströmmen. bara dumma fiskar simmar mot strömmen. eller jävligt kåta fiskar. men jag är ingen lax, varken en glad eller lekande. bara oändligt trött och ledsen i tomrummet under bh-bandet.

jag har svårt att förstå andras problem, svårt att ta dem på allvar om de har något som inte jag har. jag tänker att om bara det där stora löste sig för mig skulle jag sluta bitcha och gnälla. om jag bara... skulle jag i alla fall ha en rot. a skulle hålla med mig, håller med mig varje gång jag säger de. jag vet att hon har rätt och att jag har rätt och att det är rätt men jag förnekar mig själv för det är enklast så. förutom att det är också är svårast så.

det vore fint att vara sjutton och kunna göra alla val på nytt, annorlunda.
som om det skulle sluta på nåt annat sätt...

the great depression is at hand

ibland misstänker jag att a läser min blogg. ibland misstänker jag också att mina vänner är i maskopi med henne. hmm. annars jobbar jag hårt på att få in det där med att hon ju inte kan uttala sig om något som jag inte berättar, i min hjärna. psykolog, inte tankeläsare. jag måste nog definiera mina problem lite mer, annars kommer jag inte kunna få hjälp.

och nu till något helt annat:

anledningar till att jag inte gillar barn: det är, för mig, fullständigt meningslös att kommunicera med barn. åh så söta de är, med sina små idéer om världen. not. boooring. jag bryr mig inte om att barn är oförstörda och äkta och whatnot; väx upp, lär er språket, läs en bok, kom in i matchen. dilla inte om gamla tanter som lägger ägg. sssch. innan de lärt sig prata tvingas man kommunicera på följande sätt med dem: "ägg" "jaa ett ägg! titta på ägget. ska vi ta ägget? joller joller, ägg ägg ägg". jag klarar inte av det. när ett barn pekar på mig med sina knubbiga fingrar och säger "däh!" svarar jag... inte. silent treatment funkar jättebra på kids.

det var anledning ett det. anledning två är att de trots ovan nämnda tråkigheter är så jävla poppis. det ska gullas och snackas och jollras och pillas. jag gillar inte när folk stjäl mitt rampljus. punkt. anledning tre är att man måste vakta dom, annars äter de upp datasladden, river ner vattenkannor, kladdar med smutsiga fingrar på maten (min mat!) eller slår sönder ens fina gamla [insert valfri sak med sentimentalt värde]. det är värre än med katter. katter kan man i alla fall hiva upp på en hylla nånstans så är de ur vägen. barn, not so much. anledning fyra är högljuddheten. ja, jag förstår att det är frustrerande att säga "ähgg!" och få ett ägg när man i själva verket menade "extrasupermultichokladryck med extra choklad tack!", men newflash baby, det hjälper inte att gallskrika högt istället. inte alls faktiskt. som jag sa; ssssch.

och när barnet gör något pinsamt, typ sätter ett kladdigt finger på ens bröst och förtjust utbrister TUTTE! så skrattar alla generat. problemet med att skratta generat när små icketalande barn gör pinsamma grejer, är att barnet inte förstår att det var pinsamt. det var ju LOLIGT, folk skrattar! och pinsamheterna fortsätter...

det ska bli oerhört spännande att se om min biologiska klocka sätter igång sitt tickande snart och om jag kommer ändra uppfattning när jag själv har en liten knodd på två-tre år.