but should it be about how to survive?

förra tisdagen fick jag ont i magen. det har jag sedan dess haft mer eller mindre konstant och jag har lärt mig de olika sorterna. vi har det malande obehaget, som ständigt rör sig i bakgrunden även om jag nån gång skulle få för mig att jag mår lite bättre, är lite gladare, har det lite bra. vi har det puttrande illamåendet, gärna i samband med att jag tänker på att jag borde äta något. vi har den sugande hungern, som av nån jävla anledning uppstår efter att jag väl ätit något. vi har den värsta, den akuta smärtande klumpen som gärna kryper uppåt bröstet till och liksom strålar ut. påminner om en kombination av håll och magkatarr. den anfaller mig framförallt så fort jag försöker fatta ett beslut. eller när jag tänker för mycket (då gärna kompletterad av huvudvärk).

in short: det är inte så bra just nu. men självbelåtet mös jag över att jag för en gångs skull verkar ha kontroll över en uppsats. att jag bara skulle snacka lite med handledaren, få veta att jag var på väg åt rätt håll, känna lite bitar falla på plats, få den efterlängtande Examen. yeah... det hände givetvis inte. jag glömde bort det som jag vet som ingen annan vet (utom mina handledare, som ju är ett par stycken vid det här laget). jag kan inte. deras ord smyger in och jag förvandlas till en isövertyckt igelkott. jag tar det personligt och jag gör motstånd fast jag vet att jag måste lyssna. idag slutade det inte med att jag gick hem och grät i alla fall, vilket ju alltid är nåt. progress!

jävla allt. till slut vet jag inte ens vad det är som gör mest ont och då finns det inte direkt några vägar att vandra som är mindre smärtsamma. a säger saker jag redan vet och jag lägger ytterligare en notering till gråtandet som jag inte funderat över tidigare: det bränner verkligen bakom pannbenet när man försöker hålla tillbaka.