bara man får ett svar

jag har på nåt sätt fortfarande svårt att ta in att jag överlevde vintern. att den passerat och är över. i år har jag förstått vad det är som händer när våren kommer, vad det gröna innebär. allt bara känns mer. ifyllt med färgpennor. vitt och grönt. vita träd, gröna träd. igår gick jag hem på ömma fötter i klackade skor (vita!), klänning och öppen skinnjacka (grön!) och med ett alldeles lagomt alkoholrus. kvart i tre på natten och det var ljummet och vårdoft, bedövande. jag älskar att dansa, så länge jag kan känna något i musiken, pumpar kroppen endorfiner och rör sig precis som jag vill. eller kanske inte riktigt som jag vill, idag har jag blåmärken efter mitt klumpiga försök att skutta upp på scenen under song2. mjölksyrestinn från dagens tävlingslopp, berusad och i ovana klackar. föga elegans. men upp på scen kom jag och det dunkade och slog. idag har jag ont i nacken men det är värt det, värt illamåendet och huvudvärken och den vibrerande tröttheten. timmar av dans.

och jag vilade från mina tankar. som jag aldrig annars gör, aldrig. jag försöker hitta vägar ur det där ständiga malandet men ingen väg är den jag vill eller kan gå. det finns alltid något som blir omöjligt och jag faller tillbaka i malströmmen. bara dumma fiskar simmar mot strömmen. eller jävligt kåta fiskar. men jag är ingen lax, varken en glad eller lekande. bara oändligt trött och ledsen i tomrummet under bh-bandet.

jag har svårt att förstå andras problem, svårt att ta dem på allvar om de har något som inte jag har. jag tänker att om bara det där stora löste sig för mig skulle jag sluta bitcha och gnälla. om jag bara... skulle jag i alla fall ha en rot. a skulle hålla med mig, håller med mig varje gång jag säger de. jag vet att hon har rätt och att jag har rätt och att det är rätt men jag förnekar mig själv för det är enklast så. förutom att det är också är svårast så.

det vore fint att vara sjutton och kunna göra alla val på nytt, annorlunda.
som om det skulle sluta på nåt annat sätt...