sometimes, it's just like nothing's worth saving

det är lätt att tänka att jag är svag, men det är inte sant. jag är stark och tuff och jag gör saker som skulle imponera på mig om någon annan gjorde det. som helgens tävlingar, där jag inte bara sprang två hårda lopp utan dessutom genomförde det väl. att springa nio komma sju kilometer (fågelvägen) på nittiotre minuter klockan sju på morgonen är kanske inte våldsamt imponerande, men det är mer imponerande om man betänker den stenbundna terrängen, den kluriga orienteringen, de tre timmarna med sömn jag fått den natten, och så sjukilometersloppet dagen innan (femtioen minuter). priset var ben som fortfarande inte återhämtat sig, illamående, trötthet och oförmåga att göra något som helst vettigt igår eftermiddag och kväll. men det var roligt, särskilt intensiva lyckokänslor fick jag när jag klättrade uppför ett snårigt hygge och lämnade en manlig konkurrent bakom mig. eller när jag höll riktningen, sparade höjdkurvor och slog en ung, smärt gosse från hedemora på fingrarna vid kontroll nummer femton (och med slå på fingrarna menar jag att jag kom dit före han gjorde). ja jag gillar att tävla och jag gillar att vinna. ändå var söndagsloppet var roligare än lördagsloppet, trots att jag inte hade någon direkt chans att vinna på söndagen (då jag enbart tävlade mot killar) (på lördagen tävlade jag iofs mot tjejer som tränar ungefär fem gånger så mycket som jag men...), eftersom jag tävlade på mina egna villkor då. ingen förväntade sig något mer av mig än det jag gjorde, jag kanske till och med förvånade någon genom att springa så bra som jag gjorde. (dessutom, hade jag inte tagit en kort kisspaus hade jag haft två minuter bättre).

men jag är inte här för att skryta om mina bedrifter. enbart. om vi kan enas om att ni är imponerade så kan jag gå vidare?

det jag trevade efter i början av inlägget är att jag inte är svag; däremot är jag bräcklig. med tjockt l, som annika säger det. eller fragile, raspigt framviskat som trent säger det. man kan säga skör också. de betyder alla samma sak, jag darrar som ett löv i vinden, går sönder om någon petar för hårt på mig (fast mer inombords än utombords). jag glömmer bort ibland att jag har en lätt touch av depression och att den kan komma susande och anfalla mig även när det absolut inte passar. som när jag sitter tillsammans med min klubb och äter frukost en tävlingsmorgon. det där svarta och sugande, som börjar i hjärttrakten och sprider sig svulstartat. det är svårt att beskriva utan att börja rimma smärta med ärta men det slutar alltid med att jag blir katatonisk. och petar man på mig då gråter jag. det passar sig inte alls, det går inte att komma med svärta och mörker en solig dag vid frukosbordet, bland människor som inte bryr sig om mig mer än som en kugge i laget. jag är in short lite trött på den där skörslen och idag ska vi se vad a har att säga om saken.

låt inte bolljäveln snacka skit

det är torsdag och jag har fått ett jobb. men det är inte därför jag är här. jag är här för att skriva om timo räisanen och bollen som måste dö. världens vackraste lilla visa om fotboll. det finns en låtar som är dammig asfalt och lite för mycket värme. låtar som handlar om nyutslaget hö, på ett helt annat sätt en den blomstertid nu kommer. skolavslutning och hundkex. på senare år finns ävendoften av hemmaköket, potatissallad på färskpotatis med fetaost, något grillat och kattpäls där i sommarbilden. och så bollen måste dö, stilla aaah:ande i luften. jag blir varm i själ och hjärta.

andra låtar om asfalt: klubbland med håkan hellström och jag är en vampyr med markus krunegård. just vampyrlåten lyssnar jag på ungefär fem gånger om dagen numera. varför det? frågar du och är därmed diskvalificerad från all förståelse. seriöst. jag hårdälskar. förra helgen sprang jag runt i skogen och nynnade men lilla gubben hur är det fatt du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaka annars kommer dom aldrig låta dig vara, och sen bommade jag kontrollerna men det gjorde inget.

markus borde nästan få ett separat inlägg. där jag iofs enbart skulle citera väl valda delar av texten.

vem blir inte ful i sextio watts ljus?

pointless rant

hej jag heter det jag heter och jag är beroende av internet. jag får lätt panik vid tanken på att vara utan. ibland tänker jag att jag borde lämna bort modemet på dagarna, för att kunna koncentrera mig ordentligt. men det skulle sluta med att jag antingen a. åkte till biblioteket där internet ändå finns eller b. kollade på teve istället för att slösurfa, eftersom jag ändå inte kan koncentrera mig om jag inte har internet. kan jag koncentrera mig utan internet då? döh, nej. men då... finns det i alla fall människor nära. är jag ensam, är det grejen? vad är det jag försöker skydda mig själv från genom att maniskt ständigt uppdatera mig på vad, för mig helt okända, människor tänker, känner, bloggar? att jag är ensam, att jag skulle (varning för överdrift) ta livet av mig om jag tvingades spendera en hel dag själv med bara min hjärna? mest läser jag matbloggar, men jag lagar knappt mat. bakbloggar, när jag inte längre bakar. kakbloggar, när jag inte får äta kakor. något är jävligt ruttet i min stat och jag borde genast sluta. men jag måste ju kolla min mail! betala mina räkningar! kolla startlistor! boka resor! hålla koll på laguttagning, träningar, tävlingar, kurser, söka jobb, söka jobb! och prata. maila. kontakt. se mig! hör mig. bekräfta min existens. prata med mig, jag vill inte vara själv? jag har slutat äta "socker". nej, jag har slutat missbruka socker. inte en kaka, inte en godisbit, ingen choklad, inga lyxiga efterrätter eller glassar på snart tre veckor. inga pizzor, inget mjukt vitt bröd, inget överflöd av ostar, grädde, pommes frites. jag borde göra något liknande med internet. det går naturligtvis inte, jag måste ju faktiskt söka jobb, kolla startlistor blablabla se above. men kanske inte 8 timmar om dagen. kanske inte från jag stiger ur sängen till jag lägger mig. alla dessa timmar, och vad får jag tillbaka? borde måste skulle kunde ville...

it goes like this, the fourth the fifth

- stick to the truth and you can't get hurt. always been my philosophy.
- you didn't sleep with her, did you?
- god, no!

philosophy is tricky.

man's got a mouth like a hoover

jag drömmer nästan alltid långa, sammanhängande drömar som jag minns efteråt. så även inatt. iblan är de glasklara, det behövs inte tolkas ett dugg utan det är tvärtom lättare att förstå mig utifrån mina drömmar än utifrån mina tankar. ibland... not so much. att läsa om andras drömmar är det tråkigaste som finns, men tolkningar?

bus/busstop: Sometimes this relates to feelings about overweight. Waiting for events to take you somewhere; trying to get somewhere in life; trying to leave something or someone behind

stairs/running up: So lack of confidence, a fear of failing or not being capable is also a common feeling in connection with stairs.

elevator: The ups and downs of life. Mood shifts or movement of attention - as when we move from being involved in physical sensation and shift to thinking; our emotional highs and lows. Lift dreams sometimes include strong feelings of rising sexual pleasure. So the lift can depict the rise or fall of such feelings.

wound: A hurt, perhaps from the past. There are probably strong feelings connected with the wound that might be worth expressing.

mouth: Dreaming of the mouth may suggest something to do with pleasure or gratification. Pleasure area; our hungers, sexual pleasure. The mouth also represents the quality of the things you say, literally what comes out of your mouth in words.

ball: If it is a ball game, the ball may depict something about a personal or group relationship and what is going on, or it might represent competition and ways to win or play the game or life, love or business, with skill.

jahaja. jag är en sårad liten tjockis med uppdämd köttslig hunger, längtan bort och dåligt självförtroende? nice.

kanske intressanta detaljer: jag kom aldrig med hissen eftersom jag var för feg för att åka, på bussen satt jag längst fram vid chauffören och såg diverse vänner ur olika faser i livet prata och skratta med varandra längre bak, när jag och (igen) diverse vänner från olika faser i livet lekte kasta-boll-på-varandra skadade jag mig så att hela min överläpp svällde upp och blev ett sår och de där trapporna var oändliga och av spiraltyp.

förfinat snusk i kockduellen

- tvätta händerna, willy! du vet var dom har varit
- var det skönt då, martin?

and round and round she goes

jag har nu nått stadiet i min pågående diet, där jag får ångest av vanlig lagad kvällsmat.
enligt mönstret kommer jag snart börja äta chips och kakor igen.

..like sand through the hourglass...

det här med träningen, jag fattar inte varför jag varje dag skjuter upp det, skjuter det framför mig. istället för att bara snöra skorna och trippa iväg (min löpstil har många gånger beskrivits som trippande) så fort maten har sjunkit undan. jag vet ju att jag måste, ändå försöker jag fly in i det längsta. det sluter alltid med att jag ger mig ur vrålhungrig, sur och negativ över att jag än en gång funnit mig i mitt öde, men gjort det utan att äta ordentligt först. eller, gjort det alldeles för länge efter att jag ätit ordentligt. jag får ingenting gjort innan jag tränat heller, eftersom det hänger där ovanför mig som ett svart moln. jag slösurfar, har oro i magen och fastnar i egentligen ointressanta saker. som gamla dagboksinlägg (inte ointressanta för mig visserligen, men troligen för resten av världen). kan jag få något vettigt gjort efter träningen då? nu-hu. då är jag för nöjd med mig själv, då har jag gjort dagens bra gärning. jag är värd vila och ytterligare slösurf. ikväll kommer jag inte vilja gå och lägga mig för då blir det ny dag och allt börjar om. träna träna träna.

nu är vi här! nu är vi här! nu är vi här! var är vi?

april. nionde april. gammal dagbok: synd att jag tycker att jag själv är så intressant, jag skulle skriva mindre dagbok om jag tyckte sämre om mej själv, hehe vilken självinsikt vid så ung ålder. just nu känns det som alldeles för länge sedan jag åt nachochips med salsa och massa smält ost. och frödinges schwarzwaldtårta.

oturligt nog störde du kejsarens tunggung

jag läser en bok jag inte gillar, det tär på humöret. när jag tänker efter händer det rätt ofta, att jag läser böcker jag inte gillar. och apropå att läsa böcker har jag kommit på att jag nästan bara läser böcker skrivna av kvinnor. jag är ju ett fan av chick-litten, jag gillar att bli underhållen, gillar att läsa om halvtrassliga kärlekshistorier och snygga kläder och fancy jobs i storstaden. gillar framförallt att känna att jag nog är lite bättre än de här författarna, det får mig att tro att jag också kan ge ut böcker nån gång. tyvärr blir man vad man läser, så kanske inte ändå. när jag läste målarens döttrar av anna-karin palm första gången gav jag upp mina författardrömmar. att skriva sådär.. all min samlade fantasi och språkduglighet hade rymts i hennes lillfingernagel, ungefär. visserligen var jag fjorton år, men ändå. jag borde blir bra på något som jag sen kan skriva om. typ konst. hm. är det konst-igt (see what i did there?) att mina tre favoritböcker alla handlar om måleri och konst? målarens döttrar, tillsammans är man mindre ensam, vad jag älskade. jag kanske borde läsa konstvetenskap.

jag borde kanske se till att få ett jobb.

idag är jag irriterad på min handledare som inte har tid att träffa mig. igår i skogen var jag irriterad på en blond tant i vit, gul och blå dräkt. hon störde min koncentration, bröt mitt fokus. ska du osså ha hundrafemtiett? ja, lilla tant, jag ska ha hundrafemtiett. jag var precis på väg dit. nu vet jag inte längre var jag är. jag var hungrig, ni vet hur jag blir. förbannad. tio minuter senare, tio minuter av tröstlöst irrande bland punkthöjderna och branter, ville jag gå fram till henne och skrika DU STÖRDE MITT TUNGGUNG. det gjorde jag inte, jag spurtslog henne på upploppet senare istället. jag tar all tillfredsställelse jag kan få.

det skulle kunna vara vilken årstid som helst utanför fönstret. grå. stå. grå. stå. grå. stå.

...if i read you my stories..

jag fick nyss första meningen till en novell i huvudet. jag tror det är en novell i alla fall, det kan finnas material till en roman. men det är trevligare att avsluta saker, och jag lyckas aldrig avsluta romaner. noveller däremot har jag ett par stycken. i alla fall en. vilket när jag tänker efter är lika många som jag har romaner. skitsamma, not important. hur som helst hittade jag häromdagen en skrivarkurs på distans. ett helt år, heltid. vilken jävla dröm. och vilken ångest. och vilken omöjlighet, som om jag skulle bli intagen ens, som om jag skulle ha tid och pengar, som om jag skulle stå ut med att någon annan läser och kommentarer mina texter (ja, ni kan skratta nu, jag vet att ni båda läser och, sällan, kommenterar men det här är ju en annan sak, det här är inga litterära ambitioner). ändå lockas jag, att försöka. ungefär som jag vill sjunga i kör fast jag tycker att jag har dålig sångröst. för om jag bara tränade lite, gjorde det på allvar.... hm. jag ska börja med att skriva den där novellen i alla fall.

spelar det längre någon roll jag orkar inte slåss

12.09. snart är jag tillbaka där jag en gång började. och 10.25 är så långt borta att det knappt går att minnas kroppen då. lätt, spänstig, stark. istället för oformlig, svag, vek. tungt slirande i gyttja. jag tänker dåligt med mat dåligt med sömn dålig uppvärmning. det är bra saker man kan skylla på; jag orkade inte äta kvällsmat igår och frukosten blev liten och tidig och uppvärmningen ett skämt och natten... jag somnade, som jag gör och sen vaknade jag. s låg på mitt huvud och spann inställsamt när jag slog upp ögonen, klappade mig med tassen på kinden och blinkade sömnigt. halv två. jag tänkte på jobbet som tidningsbud, då är det snart dags att gå upp i stora staden. jag tänkte på att inget jobb duger, ingenting duger, det kommer bli fel hur jag än gör. jag tänkte på ett tyst trapphus och på hur magen kan värka utan att man blöder. det var visst något mer jag glömde. en gång när jag var sexton funderade jag över hur tårar rinner när man ligger ner och inatt hade jag inte kommit längre än så. de fastnar i ögonhålorna och sen lämnar de kladdiga spår ner mot öronen. jag somnar om. det finns en uppförsbacke mitt på banan; på toppen susar det i öronen, som ljudet av spyor som färdas genom kroppen. jag tänker inte gå tillbaka, jag måste framåt. 10.25 och neråt, något ska jag fan vara glad över.

mitt hopp är en skadeskjuten kråka

det här med att berarbeta sitt dåligtmående och sin ångest och hela den prylen i bloggen funkar inte.
för när man mår riktigt riktigt dåligt blir alla ord ändå helt värdelösa.

this is how it works, it feels a little worse

det är något med getost som påminner om en gammal fuktig vinkällare. den skär sig så perfekt med granatäpplets sötma och det stickiga i rödlök att jag vill att min lunch aldrig ska ta slut. i botten finns syran från vinäger. ät och var lycklig. idag har jag sprungit i skogen och känt vinterångest tyna och förtvina. eller inte, men solen sken och barren doftade som barr gör på sommaren; myrpiss och hetta. jag har precis läst ut mara lees ladies och jag tyckte inte direkt om den, förutom det här:

Hon sprang runt - i den mån det gick att springa runt på arton kvadratmeter - i sin lägenhet, angelägen om att ta sig ut "i det fina vädret" så snabbt som möjligt, eftersom "man måste passa på" när tillfälle ges, och "man vet ju inte hur länge det varar".

den här våren kommer vara min och regina spektors. jag söker det lätta (skilj lätt från enkelt). och som vanligt det lars winnerbäckiga. folk blir som besatta av lasse på våren men jag vill inte ha det slitna och redan upplevda, jag vill ha något nytt. den där kombinationen av en studsig distad synth och trummor och gitarrer. tänk kom ihåg mig. betänk också att jag inte har någon aning om vad jag pratar om, jag har aldrig lyckats skilja ett instrument från ett annat. men regina alltså, och cirkus sol. bo kaspers orkester, men bara innan klockan slagit tolv, inget annat. att inte gilla jazz är mitt fadersuppror, ett sånt ska man ha.

and on the radio, you hear november rain. that solo's awful long.