i'll face it with a grin i'm never giving in

söndag sken solen.

söndag promenerade vi i dimmig sol till egg & milk för att äta brunch, en sån där typisk grej som låter så bra i en blogg. vi gick en power walk och sen brunchade vi på linnégatan - jättegott! jag kände mig verkligen fräsch efteråt. ungefär. på egg & milk fanns det bagels och pannkakor och gp och en massa snärtiga tjejer i mitten av tjugoårsåldern. de unnade sig. fast inte så mycket, de åt bara hälften av sina bagles. resten hamnade i toalettstolen? livet stora fråga är om man ska njuta eller mat eller njuta av hårda spetsiga armbågar och utstickande nyckelben.

söndag tog vi nians spårvagn ut till älvsborgsbron och röda sten. där sprang jag en tidig morgon i somras och kom på att jag skulle bo i göteborg. nu är jag så nära att det börjar kännas farligt. om jag säger att jag är hungrig och någon säger att det finns bröd och smör i kylen tackar jag nej. om jag klagar över smärtor i rygg eller huvud och någon erbjuder sig en värktablett avböjer jag, jag försöker att inte ta för mycket smärtstillande. om livet är eländigt vill jag inte ha någon lösning på det, jag vill bara klaga. h klagade också, över att vi gick för långt. jag var också trött och blev våt om fötterna men vägrade låta henne ta bussen.

söndag köpte jag fem böcker i två olika affärer: kafka på stranden, ladies, syskonkärlek, dannyboy&kärleken, myggor och tigrar. jag vågade inte fråga om de sökte extrapersonal på något av ställena. istället gick vi och fikade igen, varm choklad och en smaklös croissant. det är så förnedrande att köpa tråkigt fika.

söndag åkte jag hem. jag satt bredvid en ung gosse i blond hästsvans, grön fjällrävenjacka och palestinasjal och kände det gamla behovet av att visa vem jag är. som att jag klätt mig i fel skal. ormen ömsade skinn och blev grå. jag hatar min tvångsmässiga jämförelsereflex, they fuck you up, your mum and dad; they may not mean to, but they do. jag tuggade i mig syskonkärlek innan vi ens hunnit till jönköping. en ungdomsroman, jag läste den första gången i högstadiet och sen igen i gymnasiet, en kall vårdag på karlstad stadsbibliotek i väntan på e. jag minns inte om jag grät förra gången men det gjorde jag igår. alldeles tyst och småleende. kärlek är skit, men det är bra skit. good shit.

måndag är himlen gråblå och jag har utfört mitt uppdrag.

i've gone away don't cry don't cry

det regnar alltid i göteborg när jag är här. förutom en gång för flera år sen när jag gick en morgonpromenad och köpte mjölk i vasastan. och tänkte att jaha, så här kanske man skulle bo. jag kommer inte bo i vasastan, men kanske på femte våningen i en ful tegelkorridor. i ett rum med laminatgolv, smal säng, blonda hyllor och en svart matta. med utsikt över höghusen. det går att promenera genom hela stan, fast inga göteborgare vet det för de åker spårvagn överallt. men man kan gå på ömma tramdynor och bli blöt (det är ju inte vem som helst jag väntar på). idag har jag suttit i timtal på café och läst dn boklördag, nöjesguiden och elle interiör. imorgon ska jag äta egg and milk till frukost och åka hem igen. illamåendebussen. A gav mig ett uppdrag förra gången, men jag tvivlar på att jag kommer klara av att genomföra det. jag känner att jag bygger upp försvaret mot inbillade ord och undrar om det egentligen någonsin hänt, det jag är rädd för. om jag kanske klamrar mig fast vid ett beteende som jag uppförstorat med ett barns fantasi.

maj 2007: "jag lever inte i den värld andra människor lever i - bär på en atombomb - väntar på att taket ska rasa in".

i know sometimes you want to die

jag är i göteborg. fyra våningar upp, med utsikt. enligt källor ser man till delsjön härifrån. på bussen ner spelade jag kungen och mådde illa. lyssnade på damien och tänkte på saker jag ska skriva en novell om. eller en roman om. alltså, nedan följer saker jag ska skiva en novell om: (eller en roman)

om att ligga i för tunna kläder på hård mark i en park en tidig morgon och lyssna på 9 crimes. just den där känslan mot ryggen, kyligt sval men torr sandbacke. och luften så avgastung och brusande men med lätt anstrykning av vår.

om att gå på en gata i största staden och känna dofterna där. avgaser igen, mullret från taxibilar. smaken av lätt bränd bagel och av krämig färskost. det är ljusare, varmare, mer högljutt och levande och större och bättre än allt annat. man kan nästan ta på stressen och avenyerna tar aldrig slut.

om svalor som flyger lågt och måsar som skränar högt. om att befinna sig ovanför taken under himlen. salt västkust i luften, söt smak i munnen, av cider och av hud. det går att bli berusad bara av att andas.

men just nu är det lite viktigare att skriva snygga jobbansökningar.

so get your white ass out of bed

neej jag ska inte alls väcka mina flickor för det vågar jag inte. gud vad jag ogillar folk som sover, det är så tråkigt. var vakna, people! förra våren var jag helt besatt av att vara vaken. jag ville inte gå och lägga mig och jag ville gå upp tidigt tidigt. det är så man tjänar timmar nämligen. fatta vad fint, att gilla livet så mycket att man inte vill sova. det ska bli så igen. basta. nu hör jag röster. yey!

allt kött är hö

jag har två fina flickor i min lägenhet, bästa vännerna sen urminnen. de sover länge och kommer alltid försent. de har rest i regnskogar och skjutit upp sina studier och flackat runt. den har haft tvåfärgat och grönt hår och reser ofta hem för att hälsa på i hemstaden. i don't do that, jag är lagom och sund. vi är olika, men vi är. de får sova lite till.

jag skriver på min hemtenta, som jag hatar, och läser en vansinnig recension av boken jag slukade i helgen. fallen. 480 sidor joyce carol oates, fullständig hjärntvätt. om ariah, den bleka rödhåriga neurotiska pianisten; modern, änkebruden, hemmafrun. jag såg henne som navet i hela berättelsen, det började med henne och det slutade med henne: barnen, männen, samhället var bara hennes kuliss. en avskyvärd människa och en dålig mor, men man kan skylla allt på uppväxten. gudstro, vilket jävelskap. och mycket sex, obehagligt. fiskmun, hårbuskar och kvinnolukt; oates kan konsten att föräckla något man egentligen tycker om. jag läste under protest.

men recensionen, den vansinniga, jag läste koncentrerar sig kring dirk burnaby, advokaten, ariahs andra man. jag antar att den handlar om honom, hans pengar och hans kamp för miljön. utan hans frieri, ingen mrs burnaby, ingen story. men jag uppfattade det aldrig som hans berättelse. den handlade inte om det. ariahs galenskap handlade inte om honom, det handlade om henne och gud och den första mannen och om att hon blev lämnad. änkebrud. och barnen. och sexet. hursomhelst ska jag inte läsa oates mer. blonde kröp också under huden och förstörde mina tankar i flera dagar efteråt. det är så fult med människor som går sönder utan att bry sig om det.

snart ska jag väcka mina flickor.

don't you wanna dance say you wanna dance don't you wanna dance

kollar på femmans dansprogram och återser floor filler-dansare som gamla vänner. sanna! junior! tobbe! med det fula lilla skägget och en ny frisyr. junior har växt, mer senior nu. och en grym dansare. sanna är sensuell. som någon kanske vet var jag för två år sen slav under dansspåan floor filler. klockan sju varje vardag var en helig tid, ingen och inget fick störa. jag kunde inte träna klockan sex för då kunde jag missa programmet, jag kunde inte träffa folk på kvällen eller gå på möten. floor filler! min antipati mot gymnasiekids fanns det inte ett spår av här, jag älskade alla de där små ungdomstrollen. de bakade tårta åt varandra! de dansade och lekte och busade och älskade och var så söta och fina och kära i varandra (not really, men typ). och de grät när de andra åkte ut och hade inte en massa skumma saker för sig bakom ryggen på varandra. jag fattar inte hur tv3 lät ff passera egentligen, för där fanns ingen fiendeskap och inga utröstningar och inga knivhugg i ryggen (eller jaja okej, pappa sean gormade om knivhuggningar i ett avsnitt men det var inte sådär hysteriskt som det är i andra såpor). två säsonger blev det, sen inget mer. så eh, tv3 lät väl inte det där snälla odramatiska dramat passera helt enkelt. för lite blod.

men nu är det dags för femman och you think you can dance! och de är tillbaka, mina små pluttar. gud vad jag gillar dansare. dansare är vackra och smidiga människor. kroppskontroll. styrka. kärlek, till musiken, till rörelsen. jag vill vara som dom, men jag kunde knappt ens gå färdigt en kurs i lindy hopp förra året. jag låste mig när jag skulle lära mig steg och koreografi (jazz hands-uppvärmningen var värst, fasa!), jag ogillade den trånga, svettiga gymnastiksalen, tyckte inte om att bli berörd av märkliga unga män utan rytm i kroppen. värst var den stela övre medelålders-herren som gav mig en kall blick och sa åt mig att sluta studsa. men jag ville studsa, jag kom fram till att lindy hoppens slappa knän inte var något för mig. för lite höfter, for one thing. jag sket i det och fortsätter gå omkring med en tyst kärlek till dansen, nöjer mig med halv två ett par lördagar om året; på hg med kroppen full av vin och öl och drinkar och dansgolvet fullt av trånande händer. och så kollar jag på dansprogram och vinkar åt teven när jag ser mina gamla vänner.

man ska le och vara glad, det tycker publiken om

påskångest! påskångest! påskångest! fast jag överanvänder och missbrukar ordet ångest. jag har inte alls ångest, jag upplever bara ett obehag. en del saker, tankar, ord, minnen kryper in i mellangärdet och ger en diffus känsla av att något är fel. snötyngda granar på elsa beskow-bilder är till exempel fel och obehag. och påsken är jävligt fel. jävligt obehaglig. påsken med sin halvvarma vårsol. påsken med smältande snödrivor. påsken med fuktiga bajsdoftande gräsmattor och kanske torr asfalt. påskgummor. påmålade fräknar, långa kjolar. tjejgänget samlas framför trappen, och den där trädoften från vårt gamla hus ligger i luften; säg cheese, blixt och klick och för evigt fångad. under svart sjalett, flätor och tandlösa leenden (gamla fotografier är övergrepp på hjärnans minnen, jag var inte glad, bilden ljuger). den där doften av svart trätrapp, jag hade glömt den. flagande målarfärg. för många lediga dagar, för stor rastlöshet. mamma, hur lång är en timme?

om livet vore en körlektion

”Genom att söka ögonkontakt kan du visa dina avskter och förstå vad andra tänker göra. Missförstånden mellan dig och andra trafikanter blir färre. ”

och jag är ett springande barn

idag blev något jobbigt hos a. jag råkade prata allvarligt om något jag inte direkt pratat om förut, annat än i skämtsamma ordalag mellan vänner. jag har inte funderat över om och varför den här grejen får mig att må dåligt, bara tänkt på det ur någon annans synvinkel. (jag gör det väldigt ofta har jag märkt; tänker ur någon annans synvinkel. men hur mår du då? hur känner du då? andra får inte bli besvikna, det är mitt fel, mitt ansvar att de är glada) (snacka om att tänka för mycket om sig själv... men det är också något jag sysslar med rätt ofta) (en skitdålig kombination, ifall någon undrar). anyway. hur som helst. vad som helst. det snöar idag, vilket är fanskap och helvete och könsord, men jag känner inte någon riktigt energi i förbannelserna. det känns som det kvittar.

the last thing you swallowed before the big sleep got you

andas ut andas in, försöka att inte låta andras bilder krocka med min egen. det är alla dessa jävla bloggar, de har förstört mitt liv. uppstressad av löpsedlar, uppstressad av medias vinkling på snygga smala smärta perfekta flickor? bah! jag säger bah! det är bloggarna som är grejen. man ska vara smal. man ska träna två pass om dagen. man ska laga mat med sichuanpeppar och griskind. man ska baka tryffelpajer med en gnutta salt i smeten, prova, det är helt fantastiskt! man ska ta långa promenader innan frukost. sjuttiofem minuter. gud det är ju så underbart att komma in sen och dricka sitt te och känna hjärtat slå fasta lugna slag och ha rosiga kinder. man ska fotografera sådär estetiskt. och ha kläder från konstiga svenska märken (men thankgod har jag inte riktigt sugits upp av modebloggarna, jag tycker att för mycket är för fult) (ja förutom typ perfekta små flickor i högmidjade rutiga kjolar, fotograferade i ett dimmigt ljus i gräset och väskor och smala midjor och stora ögon och små luggar och höga klackar som jag inbillar mig att jag vill ha, 500 spänn på dinsko, aldrig använda, trillar omkull bara jag tittar på dom thankyouverymuch jävla shoppinggen). tro inte att jag hatar! ohnej. jag älskar. men otillräckligheten! målbilden! aldrig kunna leva upp! i min lägenhet spelar det ingen roll att man tänder några värmeljus och liksom njuter. väskan med träningskläder som legat i hallen i tre veckor, alla kläder har rivits ut på golvet av katten, oceanen av smutstvätt på sovrumsgolvet och papper papper papper papper blockar synfältet. av obegripliga anledningar leder ju den där amibitösa maten och salttryffeln till en fet midja som omöjliggör små nätta kjolar. och träna två gånger om dagen? i wish. det är ju det jag vill helst av allt. men det går inte. träningsvärk? andnöd? skador? .... lättja. måste sluta läsa bloggar.

blue eyes blue eyes how can you tell so many lies

fyller i tusenfrågorsblanketter från psyk. det är intressant, särskilt när de listar sånt jag känner igen. är det ett tecken på själslig störning att ha ont i nedre delen av ryggen? för det har jag ju nästan jämt. och huvudet som sprängt och sprängt de senaste dagarna. känna sig ensam när man är tillsammans med andra är ju en klassiker, liksom att känslan av att vara värdelös och hopplösheten inför framtiden. känna sig underlägsen andra? check! dålig aptit, nej. äter för mycket, ja. jag ser att jag kryssat i "inte alls" på ensamhetskänslor, vilket ju rimmar dåligt med det där att känna sig ensam bland andra. men det är just det där med att ibland mitt i en grupp (svårigheter att ta sig in i nya grupper? check!) plötsligt känna att jag är ett främmande frö. oftast för att jag känner mig så överlägsen de andra. jag blir uttråkad, ensam i min absoluta intelligens och rolighet.

hrm. jag ska nog kolla om storhetskomplex finns med här i listan...

vilka tankar hon hade

det finns mat som är ren våldtäkt på matstrupen och få saker gör mig så grinig som att bli serverad sån mat. pulvermos är ett exempel. själva ordet liksom. pulver? mos? mosat... pulver? tillsätt vatten för extra fint klister. pulvermos innehåller mosad och torkad potatis, potatisfibrer, salt och några e-nummer. en portion innehåller enligt paketet 90 kcal. 90 kcal! mosad och torkad. det finns absolut inget värde i att äta detta och att servera det på ett träningsläger är direkt förkastligt. direkt förkastligt. fast man kunde ju alltid trösta sig med att köttbullarna som serverades till förutom nöt- och griskött även innehöll både potatis och ströbröd. och härdat vegetabilitiskt fett, skummjölkspulver och sojaprotein. mmm. döh.

bend me break me anyway you need me

jag mår absolut inte bra av att vara borta från mina skrivdon för länge. en hel träningshelg. papper och penna is nuthing jämfört med dator och blogg. jag måste blogga! läs mig, bekräfta mig. lyssna på mig. längtar till imorgon. jag tycker synd om min pyskolog, fast det kanske bara är bra med patienter som redan analyserat sig själva sönder och samman. lättare att nå innanför skalet på någon som inte har nåt. var inte blyg, ta för dig av min själ.

jag misstänker att jag är hypokondriker, vilket i sig är en komisk grej. den tanken tänkte jag idag medan jag, osmidigt och tungt, tog mig över en rätt tjock stam som var barskrapad och blank av vatten, hal som såpa. sen spänstade jag uppför en berghäll, vitmossa och sten och regn från ovan. såg någon jag kände och trampade snett. jävla klippskrevor. halta hem i regn.

summa smärtor: torsdag, fredag och lördag en molande huvudvärk, ibland hand i hand med illamående. lördag ett skadat knä som behandlades med hårda massösnypor (det här som du skriker av? det ska inte kännas om man är frisk, muttrar m och knådar mitt baklår så att jag stönvrålar av smärta och biter i kudden). och nu en stukad fot.

en annan tanke som slog mig när jag klafsade genom ett kärr, vek undan spröda grenar och ignorerade mjölksyran som hotade spränga sönder mina saftiga tightsbeklädda lår, handlade om hjärnan och kroppen och deras eventuella maskopierande. om hjärnan vill avskärma sig från vissa aktiviteter, kan den passa på att ge kroppen en inbillad smärta? och är det därför smärtan lättar så fort jag bestämmer mig för att avsluta loppet, åka hem tidigare från skolan, inte bemöda mig mer med arbete? hm.

men jag älskar att springa i skogen. jag älskar kartans hemligheter som bara den som vet hur kan översätta till verklighet och sanning. alla prickar och streck, svart och blått och brunt, för mig är det kullar och branter och våtmarker och berghällar. jag tassar genom skrevor och hoppar nerför stup, landar mjukt och sköljer fötterna i närmsta mosse. när det är vackert är det så jävla vackert, fast det ösregnar. att benen spränger, hjärtat dunkar, andningen kväver och kroppen gråter gör det bara bättre. me against nature, hela den prylen. och jag vinner varje gång jag orkar.

sen orkar jag iofs inte alltid. eller så är terrängen dödstråkig och allt skit. jävla träskterräng.

på vägen hem läser jag siri huvstedt och funderar över makro och mikro. jag kan bli väldigt yr av att tänka på mänsklighetsprylen. i varje bil sitter en människa. det är inte ting som åker omkring, blinkar och svänger och stannar och kör (för fort). det är människor som styr. för några veckor sedan körde en ung grabb hem från sin flickvän; tidig, tidig morgon, fortfarande mörkt, ingen lättad dimma över fälten, inte en männsika ute. gaspedal, asfalt. sladd över till fel sida, möte med större bil, smack. motor i knät, omedelbar förlamning, död några timmar senare.

i fredags diskuterade jag människovärde och bildning med skolans filosof. min generation är hopplös, vi är den subjektiva generationen. den relativa. det beror sig på hur man ser det är vårat ledord. filosofen, från generation x, håller inte med. det beror sig inte alls på hur man ser det. en del saker är rätt, en del är fel. han ifrågasätter oss, vi som aldrig blir nöjda, och därför aldrig lyckliga. för hur ska man kunna bli nöjd när det inte finns något mål? denna ständiga sökande... jag skulle vilja diskutera mer, om det som är viktigt.

och så börjar jag fundera lite över meningen med livet. folks mening. jag kollar inte så mycket på teve, det hinner man ju inte när man jobbat och tränat och ätit middag. säger e och n håller med, alla håller med utom jag som är tyst. jag skulle kunna ropa, säga, skrika, bestämt yttra; jo! man hinner. jag kollar på teve. klockan åtta, klockan nio, klockan tio. kvart över tre, fem över halv sex. simpsons, dexter, pushing daisis, gilmore girls, grey's anatomy. jag hinner och jag är så jävla mycket mer popkulturellt bildad än vad ni är. och därmed roligare (inte för att det spelar någon roll i samtal med er, ni märker inte hur rolig jag är). att kokettera med icke-teve-innehav är det tråkigaste jag vet.

men de tränar. de äter middag ihop och jobbar. det kanske är det som är livet och inte se på teve och bli smart och rolig? inte sida vid dator och prataprataprata skrivaskrivaskriva bort timmarna? de brukar säga att jag är beroende av internet. jag säger att jag är beroende av människor. utan människor är internet ganska meningslöst.

det är definitivt inte bra för mig att vara borta från skrivdon under en hel helg.

för mycket av allt jag är

jag är trött i huvudet efter ljudet av surrande elevröster. trött i huvudet efter ljudet av ingenting, när m rättar essäer under tystnad. jag sitter bedvid och stirrar växelvis på dokumenten ARBETSANSÖKAN LÄRARE och PM EXAMENSARBETE. två mycket tråkiga och än så länge alldeles för innehållslösa dokument. jag orkar inte. och har ni tänkt på hur trött man kan bli av att kallprata? lite för många jasåjaha och nämenoj och jodåsåatt och för lite substans, en del människor gör att min hjärna faller i trans bara de närmar sig. i gränslandet mellan elev och lärare blir det ofta kallt. på hållplatser och tågstationer. det är tröttsamt att pendla. jag har börjat läsa böcker igen, för att fördriva tiden.

idag i taket lyser stjärnorna. jag gillar inte böcker där människor är sjuka. cancer är tråkigt. koncentrationsläger är tråkiga också, för att inte tala om krig. den blå cykeln-sviten är den enda skildrig av andra världskriget som jag accepterar, och det är enbart för att de knullar och äter så mycket mitt i krigandet. i taket lyser stjärnorna är i och för sig ingen krigsbok, men cancer är det gott om. igår de i utkanten älskade. cancer även här, och alldeles för mycket sex. olycklig sex. fransmännen har sex på lust och av lek, lea i den blå cykeln ligger ångande med särade ben; tjoar glatt och rycker sina partners i håret utan att genera sig. svenskar har sex i jakt på känslor, för att hitta sig själva och varandra och för att det ska vara så himla fint. med kroppar och kött. mirjam i de i utkanten älskade tycker inte att det är fint, hon väntar mest på att det ska ta slut. juckandet. in och ut, sprut, slut. all form av svensk samtidsskildring ger mig ångest och spruckna tankar, samtidigt som jag känner mig så jävla levande. i jämförelse? det svenska vemodet, den svenska synden. jag kommer förmodligen också skriva en tragisk bok om cancer, självmord, våldtäkter och själens obotlighet ty jag är svensk. och jag söker.

mest av allt är jag lite trött på att tänka. jag vill prata istället, är det måndag snart?
jag är trött på att frysa också, och på att ha ont i magen.

our kids are gonna be fat, aren't they?

jag har bemästrat raggmunken. fy fan vad stolt jag är. det här var mitt femte försök och trots att alla på vägen varit ätbara så har de inte nått riktigt ända fram. det har fattats något. fläsket har inte varit rätt och trots massor med smör har frasigheten saknats. vilket har gjort att efter varje gång jag varit sugen på raggmunk, lagat det och misslyckats, har suget ökat istället för tillfredsställas.

men idag. idag! jag plockade fram min nya vegetariska kokbok och slog upp raggmunken. jag köpte en annan sorts fläsk. jag rev potatis. jag mätte upp tre deciliter mjöl, en och en halv tesked salt, sex deciliter mjölk... except, jag hade inte sex deciliter mjölk utan bara fyra. så det blev fyra deciliter mjölk och nästan två deciliter creme fraiche. plus lite vatten. och så ett ägg och potatisen. smör i panna. fläsk i ugnen. och så.. klickade jag ut smeten i smörpannan. av någon anledning började jag spontant forma små munkar med händerna första gången jag gjorde raggmunk och sen dess har jag fortsatt. varför? god knows. det är ju helt galet. man klickar ut smeten. det blir en potatishög i mitten och resten flyter ut. tadaaa! frasiga kanter.

det var vansinnigt gott, fett och frasigt och mjukt och salt och.. gud vad mätt jag är. på gränsen till spyfärdig. men jag vann. jag är nu the master of raggmunk, precis som jag är the master of hemgjord pizza, spaghetti carbonara, vegetarisk lasagne och chokladbrownies. någon gång kommer jag göra en söt liten mini-me väldigt fet och lycklig.

i´m gonna light myself on fire, and walk out on the wire once again

viktmobbing, könsskämt och skandalull. tolvåriga M och hennes web cam; det var inte nåt särskilt med det, det var bara sex. det är vasaloppssöndag och det tar lång tid att läsa morgontidningarna. frukostbullar i svalget, vindruvorna smakar surt. jag tvättar lakan, underkläder, överkläder, träningskläder, vitt och mörkt, sextio grader, fyrtio grader. jag har drömt en del bisarra och icke rumsrena drömmar på sistone och igår åt jag pitabröd, tzatziki, kycklingslamsor. trots att vi kan misstänka att djuren lider. jag köpte en vegetarisk kokbok på bokrean; den jag gav min mamma i födelsedagspresent förra året. jag tror inte hon använt den en enda gång. jag köpte siri huvstedt också, kära siri. jag önskar att jag var på väg till new york.

in other news: på måndag klockan 10 ska jag träffa anna.
ett fyra månader gammalt telefonsamtal har äntligen gett resultat. jag undrar om de får googla sina patienter?