sluta lyssna, glömt allt jag sa, jag mår bra

nu har jag mailat lektionsplaneringen till min mentor. smidigt ålade jag mig in i huden igen. tyngder, axlar, lyft etc.

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber

jag är hudlös: hjärta och själ och blottat kött. jag oxiderar när jag kommer i kontakt med syret i luften men det leder tyvärr inte till att jag upphör existera, bara till att jag tvingas gå omkring i ett äckligt moln av förångade tankar och känslor. de luktar och smakar illa, det känns som sprickande äggskal och jag försöker tvåla in mig själv utan att vidröra kroppen. försöker sortera i fack och lådor: organisera önska vilja kunna tala vänligt långsamt lyssna förstå. det spelar ingen roll, det fungerar inte, allt tränger på. snälla, uppdatera in din facebookstatus. skriv inte en pretentiös modernt lyrisk rad i din bok, för att sedan sätta spotlight på den pretentiösa modernt lyriska raden med orden jag vet, jag är prettomodernt lyrisk nu, jag går inte på det. en apa som säger att den är en apa är fortfrande en apa. träna inte åtta timmar i veckan, försök inte sluta äta godis och kakor för att komma i din balklänning. stjäl inte mitt helt fantastiska skämt om associationer och få andra att skratta. för helvete, gråt inte. kapsla in dina känslor som vi andra. tänk inte positivt, var inte positiv. le inte mot mig och fråga inte hur jag mår, låtsas inte intresse och skratta inte åt det som inte var ett skämt. ta inte i mig, jag behöver RUM. kräv inte, kväv inte. sitt inte och berätta om hur dåligt du mår över att ha åkt hem tidigare, trots att du var så duktig och städade det och det rummet. vi vet att du tycker du var skitbra och att vi andra är lata, vi vet att du inte mår dåligt alls. jag vet det, hon vet det, du vet det. jag känner inte medömkan. jag känner inte skam. jag känner inte skuld; jag sitter rak i ryggen med med mina organ prydligt uppradade i solen och väntar på att molnet ska skingras medan jag spyr hat och galla i tron att det hjälper mot något.

den här skogen gör nånting med mig, jag blir alldeles för ärlig

läger i stugan i skogen. jag har ingen lust. jag hade ingen större lust att åka förra gången heller, men jag åkte ändå och när jag kom hem skrev jag det här:

"snö frihet vidder berg skrapsår, världen bästa pokerfejs, linser bönor morötter chokladpudding, alla i melodfestivalen ser ut som transvestiter och sjunger som halshuggna höns, värmenålar bastu kasta snö som äggvita åka stjärtlapp, staka staka staka, potatiskastning stafett andas lungor bränner, röda kinder och läppar över hela ansiktet (utsmetade av kylan). springer långt och länge och halkar och snubblar och stenarnas tyngd + snöns lätthet slår mig sönder och samman trillar i mossarna blöta fötter men upp igen och vidare, den nya dagen gryr! gryr och jag sover inte, vakna ögon hård madrass vänder sig om och om och om och om igen no sleep går upp frukost mjölk äppelmos rågbröd smör ost, springer alla kalorier åt helvete och köper mörkaste mörka choklad på cooperativet, äter med välbehag. dom små små orden, hackar lök utan att gråta och lämnar fotspår i snön."

jag tror inte det blir riktigt så den här gången.

cogito; ergo dolero

i brist på vettigare sysselsättning (as if...) har jag drabbats av mild hypokondri. igår hade jag diabetes, idag njurinflammation. det går influensa har jag hört; come to mama. sjukdom är det enda som får mig att hundra procent slappna av ty ingen ställer krav på en stackars sjukling. dricka te och ligga på soffan. man slipper dåligt samvete över allt man inte gör.

dessutom är det något fel på en, något andra kan se och förstå. jag vill så hjärtans hjärna (haha! kidding) gärna att det ska vara något fel på mig. något fysiskt som gör att jag är som jag är. något folk kan förstå. en alien vore okej också. mindre förståeligt kanske dock.

jag har ont i ryggen (njurarna!), vilket gör mig grinig och otrevlig att umgås med. stubinen existerar överhuvudtaget inte, den är utbränd, uppbrunnen, finhackad, bortblåst, dödförklarad och begravd. jag är irriterad redan innan någon provocerar mig. och med provocerar menar jag tilltalar. in short: EBMoD.

jävla rygg.

mage?

hjärna.
tröttsamt att vara tänkande.

det största problemet med praktiken imorgon känns just nu som själva transporten dit. antingen åker jag tåg. pendeltåg. hundra svettiga människor. promenad med eleverna från stationen. rödnäst och med såna där små fula hårstrån som bildar en matta ovanför huvudet. kall och rädd i själen. för mycket tid att ha ont i magen på. för tidig morgon. eller så åker jag bil vilket ger mig bilåkarångest istället för elevångest. detta är ev ett plus. eller också inte, dubbel smärta är just dubbel smärta och inte alls delad.

jag vill helt enkelt inte, punkt. jag vill inte undervisa heller, men framförallt vill jag inte åka dit.

det är tre veckor och två dagar kvar nu. ifall någon håller räkningen.

radioteatern ger..

förra praktikperioden förberedde jag mig genom att hysteriskt planera planera planera samtidigt som jag, inte mindre hysteriskt, läste till en stor äcklig tenta. hela jullovet hade jag ont i magen, men jag tänkte att...det får bära eller brista. funkar det så funkar det, om inte så vet jag att det inte funkar och kan göra något annat. typ spränga mig själv i luften. jag fixade tentan och jag fixade praktiken, även om mina planer... hrm, de höll inte ända in i kaklet kan man säga.

en morgon gick jag upp fem eftersom jag kollat på teve istället för att planera morgondagens lektion kvällen innan. en annan gång planerade jag ena klassens lektion på tåget, och tänkte att jag tar den andra klassens på den långa håltimmen mellan lektionerna. bara för att upptäcka att jag läst fel på schemat och hade den andra klassen före den ena och vice versa. ganska traumatiskt. för ena klassen i alla fall, den andra fick en jävligt genomarbetad lektion. jag bytte examinationsform mitt i det hela också och jag är osäker på om någon fattade nånting där ett tag.

"du är bra, du tar kontroll över klassen, du har auktoritet och du har ämneskunskaperna. men du måste få ordning på planeringen, riktigt så bra att du kan improvisera andra världskriget utan förberedelse är du inte". sa mentorn. eleverna så ungefär samma sak, fast mer åt "snäll och bra men jävligt rörig"-hållet. jag sket i det för jag tänkte att ALDRIG MER. jag var så tacksam över att det var slut.

except... well, så länge man inte färdigutbildat sig finns det faktiskt ett MER. och det meret är här nu. den här gången planerar jag inte hysteriskt. jag tänker inte "går det så går det, jag får väl se hur det är", för jag vet hur det är och jag vet att det går fast det inte går. visst, det är klart att det GÅR. jag kommer stå där och jag kommer prata och vägleda de tjugonio små trollen genom mitt ämnesområde. de kommer examineras, säga något snällt eller elakt på utvärderingen och mentorn kommer ge sin kritik. veckorna passerar. det går. men det går med sömnlösa nätter, gråtattacker i ren dödsångest på morgonen innan jag ska åka, magont på tåget, skakad och rörd men med hjärnan tvingad till ishård beslutsamhet... tagning, tack. och så tio sekunders adrelinkick efter avklarad lektion.

det som är svårast den här gången är att jag vet precis hur det är. och jag vill inte tänka på det. jag vet att det lönar sig att vara förberedd, men jag vill inte förbereda mig för förbereda sig är acceptans och jag vill inte acceptera. nu är det dagen innan. jag läser dn och svenska dagbladet, löser några korsord, bloggar lite, äter frukost i god ro, spelar schack, kollar på twin peaks till kvällsmat. tick. tock.

exakt 24 timmar kvar.

shut up, take a walk

lömskt väder, med strålande sol och fem minusgrader men gröna gräsmattor och torr asfalt. om det funnits snö hade det här varit en typisk ångestdag, då alla andra åker skidor, kastar snö på varandra, bygger snögubbar och snöfort och gör snöänglar medan jag sitter inne och fryser och önskar att det ska bli jävligt varmt jävligt fort. jag får ont i ryggen och svettas bara av att titta på glittrande kristaller, det där skarpa hårda ljuset...

jag tänker stavtag efter stavtag över oändlig snötäckt sjö/mörkgröna tallkronor/rådjursspår över isen/mammas trötta andhämtning bakom/pappas snabba smidiga rörelser långt framför/smaken av nyskalad apelsin i munnen/fingrar som fryser av saften och kylan och vantlösheten/varv efter varv... sen våfflor i stugan med grädde och sylt och den dovt brummande värken i huvud och leder och rygg. flammande kinder och svettigt hår, ska vi ta en runda till? men tänk vad skönt det var när man fick komma hem sen, och... göra sina läxor. solen går ner.

en dag med torr asfalt och gröna gräsmattor är mycket mer förlåtande i all sin enkelhet. men förrädiska som sagt, jag frös nästan huvudet av mig under min morgonpromenad till skolan. mössa? vanity, thy name is...

here's my fist, where's the fight?

på väg hem från affären förföljdes jag ett stycke av två unga gossar som härmade min gång under tyst hemligt fnitter. det störde mig men det går absolut inte att vinna mot den typen av persontrakasserier. man kan inte säga åt dem, för det är ju skitkul när folk uppmärksammar ens beteende och blir arga. man kan inte le och säga are we having fun yet? för den kraftpostitionen har man inte som ensam utsatt. man kan ignorera, vilket var vad jag gjorde, men det känns mest fegt och som att man förlorat sin självkänsla. jag blir så förbannad när trettonåringa killar är elak mot mig. då blir jag själv tretton och den fulaste flickan i världen, fast jag i själva verket är en toppsnäcka som dom inte förtjänar att andas samma luft som ens. ungjävlar.

ett fjärde alternativ är ju iofs att typ sparka ner dom. ska nog göra det nästa gång.

du är i alla fall konsekvent, konstant inkompetent

första löppasset på en vecka. efter det förra (11 km mestadels asfalt) satt jag dubbelvikt och halvgrät av smärta nån timme efteråt. sen proppade jag mig själv full med smärtlindrande och gick på kentkonsert. sån där smärta kan vara lite avskräckande och det blev ett litet uppehåll.

idag var det strålande sol och en ledig förmiddag, sånt förpliktigar, jag hasade mig ut i spåret. enligt min pod har jag nu sprungit 3,74 kilometer. snittempo 6 min/km. 250 förbrända kcal. ingen smärta överhuvudtaget, imorgon ska jag utöka både sträcka och tid.

intervaller, långpass, spänst... tävlingssäsongen närmar sig med skrämmande hastighet.

lay me down, to crawl

inatt drömde jag om kollektivt självmord. igår skrev jag om att stopa huvudet i sanden, inatt drömde jag att jag låg i en stor grav tillsamans med några andra brudar, och fick jord skyfflad över mig. levande begravd osv. meningen var att man skulle somna och sen inte vakna mer, men jag blev för stressad av hela grejen. tänkte på vad som ändå är bra i livet och gick till slut därifrån.

trots detta något morbida inslag i nattens aktiviteter, vaknade jag vid gott mod. ty himlen är blå.

ach, ich fühls

låt mig citera mig själv från mitten av februari för fem år sedan:

"Jag har insett att jag kommer få ig på matteprovet. Jag förstår bara inte komplexa tal, jag orkar inte tänka, dom finns ju inte. Polär form, åt helvete. Jag behöver Martin. Kul. Igår var det stjärnklart. På med stereon, högt högt högt, och February stars och ut på balkongen och stirra på stjärnorna i iskylan och tänka aaauuurghgläe. Detta karakteristiska aaauurghgläeläte. Ack. "

ahmenprecis. polär form, åt helvete! tacka vet jag det skrivna ordet.
ska nog lyssna lite på foo fighters nu.

sit straight, smile, shut your mouth

skrivande, ja... planerar ett arbetsområde inom svenska a och fick tillfälle att gå igenom mina papper från svenskakursen. enligt min lärare var jag "aktiv, engagerad, initiativtagande och självständig", trots att jag hela den kursen kände mig som världens ensammaste miffo; tyst eller med fötterna i munnen, lågpresterande och osynlig. mina texter var "mycket underbara". inte bara underbara, kära vänner. utan mycket underbara. jag skrev första kapitlet i en roman, det var "fantastiskt!". jag skrev en novell, den var "otrolig starkt och fint berättad; poetiskt vackert och sorgligt". sen skrev jag en intressant essä och gjorde en mycker bra! intervju. mmm. jag kände att det var bra att läsa igenom det där idag. nu ska jag maila min examenshandledare och sluta stoppa huvudet i sanden. det är behagligt en liten stund, men för eller senare kvävs man. nasty.

alla dessa bord som kom och gick..

det där ljuset i tunneln förvandlas ibland till ett x2000. schplafs. det är rätt tröttsamt när det händer gång på gång. till slut orkar man inte riktigt resa sig längre utan kryper blind fram i mörkret; hittar vägen genom att klamra sig fast vid rälsen. lemlästad och less och hopp-lös. och hopplös.

en av mina specialgrenar är att hela tiden jämföra mig med andra. en annan av mina specialgrenar är att höja mig själv oförtjänt högt mot skyarna. den här sköna kominbationen av självgodhet och självosäkerhet gör att jag gärna dömer ut random folk som korkade, långsamma och dåliga. för att alltså sedan bli skitledsen och känna mig värdelös när de spankar mitt arsle i klassrummet/löpspåret/på gymet. att i akademiska och idrottsliga sammanhang gång på gång vara sämre än andra är tungt och det är ännu tyngre när såna som enligt min hjärnas sjuka förvirrade idéer ska vara sämre än jag, visar sig vara bättre. min egen insats blir så otroligt mycket mindre värd då.

de flesta i min klas har jag dömt ut som fulare, tråkigare, mindre coola, korkade, äckligt klämkäcka eller bara... malmslättsmammiga. det är ett hårt slag för självkänslan varje gång jag upptäcker att det ju är jag som framstår som korkad och ocool och opåläst och förmodligen ganska blond och flamsig. jag vet ju att jag får skylla mig själv. insats ger utfall. tränar man inte, vinner man inte. pluggar man inte, får man dåligt resultat. ett plus ett är två. vitt är en ljus färg.

men det suger och jag vill faktiskt tävla i en gren som jag vinner i snart. typ... hetsätning?

du & jag håller andan & håller händer i språnget

Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån

kräm var en hit sommaren när jag gått ur sexan. jag läste i veckorevyn att den handlade om munsex, det var rätt många som skrev in till såna där spalter och frågade. jag blev förvånad, eftersom jag trodde att den handlade om oralsex. men man är ju rätt våt i munnen också, kom jag fram till innan jag upplystes av någon om att det var samma sak. jag tyckte hur som helst att den var jättebra och på mitt blandband vill jag minnas att det kom mellan vi går och fiskar och lemonheads. det kan vara helt fel, barndomsminnen blir så röriga efter ett tag. mer snygga kulisser än verkligen händelser. zäta köpte singeln och fick b-siodrna rödljus och en helt ny karriär också. jag blev lite rädd för musiken och texterna, de var skrämmande och främmande och obegripliga. fler år senare fick de enorm betydelse, i ett rum som doftade iskallt och rökelse.

Tala högre du som inte bryr dig om
Vad mina händer gör

julen i sjuan önskade jag mig isola i julklapp. jag hade bestämt mig för att jag gillade kent. om du var här hade kraschat in i min förvirrade tonårsvärld där micke gillade anna som gillade peter som gillade maria som hade varit ihop med jakob som nu var kär i mig medan jag bara suktade efter tobias tills jag insåg att olle ville dejta mig. vi hade tighta jeans och fruit of the loom-tröjor och halkade omkring på skateskor i snön och isen på väg till matsalen eller till ica för att köpa godis och semlor (hur känner man igen ett högstadiekid? de går omkring med kurande axlar i klädda nothing but luvtröjor och jeans trots att det är femton minusgrader ute). om duuuuu var häääääääär, sjöng jocke för oss när vi satt mickes mögliga källarsoffa och hängde på tonåringars vis. om jaaag var dääääär, och spanade på varandra med fuktiga blickar.

Våldsamt klar
smeker jag
lätt din hud med tanken

jag fick isola och jag fattade ingenting av vare sig texter eller musik. jag lyssnande ändå förstås och försökte tycka om. på en tjejfest hemma hos I diskuterade jag skivan med I:s mamma, som var mer tonåring än tonårsmorsa. vi enades om att första låten var dålig. vad vi sa om 747 minns jag inte men i trean på gymnasiet läste en klasskamrat den engelska texten högt på en engelska c-lektion och jag skrev den gång på gång i min dagbok, försökte intala mig något som inte var sant.

It won´t hurt when the killing is done by a friend

hagnesta hill kom vintern därpå och det gjorde även kent. till min lilla stad. jag gick dit med min syster och förälskade mig istället i the ark som var förband. det är en helt annan historia, men det är mitt starkaste minne. jag minns ocksåatt vi på vägen hem från konserten stannade till på mcdonalds och träffade två kompisar till min syster. de sjöng någon hade sagt att jag var feeet, lilla ego fy skäms. jag tyckte att det var ganska roligt då. vintern02 grät jag när trumpetslingan ekade ut över löfbergslilahallen men vintern99 var jag bara ett barn. jag dejtade s som inte förstod ett skit. av någonting skulle det visa sig, men framför allt inte av kent. eller, framförallt inte av någonting, men bland annat inte av kent.

Och så blev Du mitt sår
och Jag blöder ihjäl

så här i perspektiv var jag better off without men man vet inte mycket när man är femton. en kentlös period i mitt liv tog vid. jag gick från att vara min egen musiksmak, till att vara någon annans. alice cooper, kängpunk och sepultura. proggrock, lars winnerbäck och slipknot. det dröjde flera år innan jag hittade hem igen.

Jag ville vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är Jag född

jag vaknade upp och insåg att kent släppt en skiva bakom ryggen på mig. b-sidor, som jag inte fick en relation till förrän samtidigt som vapen & ammunition dök upp. det var vår och EB åkte iväg och köpte skivan på rasten. när han kom tillbaka stod vi vid hans skåp och lyssnade i varsinn hörsnäcka. sundance kid. åh bra den är, fy fan vad bra den här, ropade han upphetsat och jag tänkte hallå, jag är ett kentfan ju, varför har inte jag köpt skivan? sen åkte jag hem och laddade ner den. hehe. och jag förälskade mig.

Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

våren var vacker det året, som den är alla år, och lite vackrare blev den med hjälp av V&A och b-sidor, som jag upptäckte och tog till mitt hjärta. jag sög i mig varje textrad, kunde ligga stilla timme efter timme och låta ord och toner falla in och ut ur kroppen lite som de behagade. jag spelade fotboll med bara fötter på gräset nere vid stranden och ropade LID FÖR KONSTEN ELLER BRINN när tånaglarna flög åt alla håll och jag sov med en bultande smärta som var överkomlig eftersom jag var så jävla lycklig. och lite olycklig.

Om Jag förlorar dig
Då har Jag ingenting kvar
Förlåt mig men Du är allt Jag har

den sommaren såg jag kent live på kalas. jag stod nästan längst fram och fick vatten i ansiktet och tappade bort mina vänner men hittade nya och jag tror att jag hade en blå sjal men jag minns inte en enda låt de spelade. precis som första gången jag såg dom minns jag tydligare ett annat band, thåström som spelade efteråt och fick mig att minnas att jag var något av ett fan av även den mannen. alltid rött, alltid rätt och jag skakade näven i luften och soloröjde så gruset sprätte. det hör inte hit, men det var roligt.

den hösten upplevde jag sedan något av det värsta jag varit med om och kent smärtade så hårt att jag ibland inte kunde andas. jag valde att lyssna på blümchen eftersom jag inte stod ut med något som berörde djupare än så.

Långsamt långsamt, åh så långsamt
Så gled vi in i glömskan där ljuset är svagt
Det som var: du och jag

så kom vintern02 och kent turnerade igen. de skulle till karlstad, och det skulle även jag bestämde jag. med E som sällskap, det bestämde jag också. det var den 22 november, min namnsdag, och jag sprang runt i korridorerna och fnittrade hela dagen. övertalade m och ap att följa med så att jag skulle kunna åka bil och spelade in en skiva att lyssna på medan vi åkte dit. jag hade glitter i hela kroppen och för en gångs skull var jag hundra procent närvarande. inga förband, inga efterband, inga distraktioner. jag grät till lilla ego och jag hoppade högre än alla andra till vinter02. jag fick en kyss medan kärleken väntade och jag lyftes upp av starka armar under elit. det var en magisk upplevelse och på vägen hem sa jag till min chaufför att det inte gjorde något om han körde ihjäl oss på vägen hem för jag var beredd att dö. men jag dog inte. däremot skrev jag en ungdomsroman den våren, en liten kärlekshistoria där varje kapitel hade en titel som var en textrad ur en kentlåt. den blev inte särskilt bra, men jag är forfarande rätt stolt över just den biten.

längtan, alltid denna längtan,
härifrån långt bort
långt, långt bort

när nästa kentskiva kom hade jag flyttat till linköping. jag hade tusen saker i hjärnan och kent var inte riktigt en av dom. det fanns så mycket annat, och oundvikligen påverkas man av den man bor med. jag köpte och jag lyssnade men jag hittade inget särskilt. dojd var en vinterskiva, men det var vår när den kom, det var felet. de turnerade, så nära som i norrköping, men jag brydde mig inte om att gå dit.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut

vinter05 och dags för the hjärta och smärta EP. det var ljummen luft och doften av döda löv; blöta och smetiga på klafsigt gräs och våt asfalt. och gatlyktorna var oranga under himlen; mörkblå och ljus och gyllene. jag gick fort, smattrade fram över asfalten i jeans och gympaskor och ville gråta när jag lät the hjärta och smärta eka genom huvudet.

Låt mig behålla det här
Det kan väl jag vara värd
Kom och slå sönder min värld
Det är allt jag begär

jag hitade hem till dojd också, fann mina guldkorn. i höstas kom tillbaka till samtiden och de hittade precis rätt i mitt synthstela hjärta. det sög i magen när jag läste förhandsrecensioner och jag laddade hem skivan, tog med den ut på en lång promenad för att kunna lyssna ordentligt första gången. tyck synd om mig, jag är ensammast i sverige. jag bokade en dyr biljett och såg dom i stockholm, sen bokade jag en dyr biljett igen och åkte till göteborg en vecka senare. jag stod längst fram och sjöng och dansade och skrek och älskade de där gamla gossarna som varit med mig så länge. jag önskar att jag kunde få höra rödljus, när det blåser på månen, noll, celsius, en himmelsk drog, beskyddaren, istället för ljud... men jag nöjer mig med det nya, vad än jocke gräver upp ur sångskattkistan finns det ett minne, en känsla, något att beröra.

Den som går igen, kommer tillbaks
En dag ska alla skulderna betalas

jag tror att de har kontrakt på fyra skivor till och jag vet att jag alltid kommer lyssna.

jag bet min tunga när du log

det går över det går över det går aldrig över

när jag var barn ogillade jag andra barn, och det var ganska ömsesidigt. jag föredrog en god bok framför en elak klasskamrat alla gånger. och att barn faktiskt är elaka det ska vi ha klart för oss direkt. djungelns lag råder på skolgård och i klassrum, duger man inte stenas man mentalt till döds. jag hade näbbstövlar, fräknar och thoreskogmankäft; det gäller att vara jävligt socialt kompetent om man ska komma undan med det. i was not. däremot var jag outhärdligt lillgammal, överläst och självgod. jag fick iofs pussa söta pojkar ändå och leka med coola jennifer som hade fri tillgång till både video och teve i sitt hus, men jag föredrog ändå böcker. för plötsligt stod man där inför förnedringen att plötsligt bli ersatt av en snyggare person, både vid peters pussmun och jenniers video och på den tiden var jag inte lika bra på att hålla god min.

när jag var tonåring ogillade jag andra tonåringar. inte mina närmsta vänner förstås, och egentligen är nog ogilla fel ord. jag var rädd för andra tonåringar. tonåringar var höjgljudda och de söp och rökte och kallade andra tonåringar för hippiehora (andra tonåringar being me). högstadiet var en orgie i anpassning och inpassning och uppassning på de som var snäppet högre på coolhetsskalan. om man valde att ha grönt hår, som bästisemma, eller ha hög svart hatt och långkjol, som bästishanna, passade man inte in. som uppkäftigt redhead med en förkärlek till konstiga grabbar med konstiga piercings och lustiga frisyrer, passade man inte heller in. det är helt okej ändå, så länge man känner sig snygg och har roligt. men man betalar priset i form av sparkar, slag och hårda ord från moppepojkarna. man betalar i rädsla. varsågod och casha in. entaximocka.

sådär är ju inte gymnasiet. lagarna är inte lika hårda där, så länge man är bland sina egna. kära naturnördar, vad jag älskade er alla. ge mig stålbågade glasögon, integraler, luftmotståndsskämt (försumbart!) och mvgtävlingar! ge mig tryggheten på väg till matsalen; elprogrammets snöbollar når inte mig, liten flicksnärta i en mullrande naturgrabbhög. att vara en del av många, att passa in utan att anpassa sig. det var bra år, men det botade inte min tonårsskräck.

gymnasieskolan där jag praktiserar är enorm. här finns elare, naturvetare, esteter, handelsfjollor och frisörer. de sveper omkring i sina små gäng; fnittrande flickor i hårspraysdoft och leggings och bruna stövlar; bullrande gossar i skäggstubb och luvtröjor. de hör samman, de hör ihop, de är en del av det där varje dag. tonårsvärlden. när jag går den spikraka vägen från stationen till skolan, förbi åhléns och storgatan och konditoriet och ån och skogsdungen, knyts mina tarmar varv efter varv kring varandra i ett försök att fly ur magen, gärna via en praktfull spya. jag andas tonårsluft, gymnasieångest, hormoner och hierarki. jag passar inte in. som en främling passerar jag i några veckor, en promille av kidsen träffar jag i klassrummet men resten finns bara där i rasthallarna, i matsalen, på väg någonannanstans. de ger mig en blick och jag krymper bortom alla fem år som passerat sen jag själv var en av dom,sjunker ner till högstadienivå. jag är femton, jag är ensam, jag är rädd och jag är fel person på en plats som jag inte orkar låtsas är rätt längre. jag vill inte praktisera, jag vill inte vara där.

problemet är att jag ska vara där. i fyra långa veckor. varje dag. med nerböjt huvud, dansande tarmar och hjärtklappning, huvudvärk, stressmage. jag vet hur det blir och för att sammanfatta denna textexplosion i några få ord: i'm not a fan.

My baby just cares for me

Om jag någon gång i en gravid framtid börjar prata om mitt barn som "bebis" får ni jättegärna typ döda mig. Jag har alltid tyckt att "penis" är ett hejdlöst roligt ord eftersom man nästan alltid skriver om det i obestämd form singular. För in penis. Men att prata om ett barn, vare sig det ligger i magen eller utanför, i samma obestämda form ger mig dödsryckningar. Bebis! Ordet är fult i bestämd form också i och för sig men... "när jag kände bebis röra sig i magen/såg bebis suga på tummen/tappade bebis i betongrappen". Whaaaa. BEBISEN. Eller ännu hellre; barnet. Mitt barn. Vårt barn. Det genetiska köttstycket i mitt inre. Det dreglande monstret i en hembygd våningssäng.

En gång i tiden hade jag en bloggare på min favoritlista. Hon skrev om mat, litteratur och inredning. Tipptopp. Sen blev hon gravid och det var spyor hit och spyor dit och magen växte och... bebis sparkade. Bebis sågs på ultraljud. Bebis skulle komma till sommaren. Bebis skulle heta this or that. Jag djupandades, accepterade, fortsatte läsa. Sen tryckte hon ut ungen och FORTSATTE OMNÄMNA DEN SOM BEBIS. Bebis skrattar! Bebis ler! Bebis har fått 237283291321 nya små bodies i linblomsgrönt, sommarnatthimmelsblått och karamellrosa. Bebis döps till Elin/Elsa/Stella/Sigrid men fortsätter omnämnas som Bebis! 99% ful unge med runda kinder, pliriga ögon och tredubbel haka. 1% matlagning, inredning och litteratur.

Den här bloggaren finns inte på min favoritlista längre (jag går bara dit ibland för att försjunka i ljuv irritation).

Imorgon: fler saker jag irriterar mig på! Stay tuned.