Gonna slice them up...

Ahmen, ärligt talat alltså...

drumdudrumdudrumdudrum shiny scalpel

hehe, jaha, nähä det här var ju inte igår direkt. jag har varit dålig på att skriva överlag i sommar, jag läser och tänker istället. eller whatever. idag skriver jag för att jag är arg och inte har någon annanstans att knuffa ut ilskan. mina grannar består av en familj på allt mellan 3 och 10 personer, jag är lite osäker. jag kan identifiera tre; en son, en mamma, en pappa men sen är det en jävla massa kids på typ tre år också. snoriga, högljudda och allmänt irriterande, även för den som gillar barn tror jag. om man inte gillar det här med att få sin brevlåda öppnad och ett DADADADA inkastat sådär lite random om morgonen förstås. i don't. grannarna bor i en femma men har ändå skorna ute i trapphuset. en liten rad från sista trappsteget till deras dörr. det händer att jag vill sparka de där skorna all världens väg men jag har alltid behärskat mig. för det är ordning på mig. sen några dagar tillbaka har grannarna fest. eller besök i alla fall. långväga besök, norska bilar utanför, en husvagn (som de bor i). nu är antalet nånstans mellan 10 och 20, mestadels barn. barn, som sitter i trappen. på alla trappsteg, i hela trapphuset. typ. men det är okej, människor är okej. men inte SAKER. och de har uppenbarligen bestämt sig för att flytta ut halva bohaget i trapphuset, för att göra plats för människor inne i lägenheten. eller nåt, jag vet inte. jag vet bara att de har blockerat mitt förråd och det gör mig helt vansinnig. WWAAAAAH. jag vill komma in i mitt förråd. jag behöver saker där, jag behöver ställa undan saker där, jag behöver... ggnnnn. men jag vågar inte ringa på och säga "hej, flytta på era saker, tack". vilket jag tror att de vet. vilket gör mig ännu argare. jag vill heller inte ringa bostadsbolaget och skälla, för sånt är ju -väldigt- fegt. man ska lösa det direkt blablabla. ååårgh. lägga lapp i brevlådan? nja. nåja, jag ger dem till imorgon, för det är ju helg och besöket kanske åker hem och då kanske de kan flytta in grejerna igen, eller whatever. jag har fotat det hela, så att ni inte ska tro att jag överdriver. se ovan. mitt förråd är bakom den där gastuben eller wtf det är för nåt.

jag har alltid varit lycklig och harmonisk

För 5 år sen:
friendship is not painless
14 maj 07.48

vilket är synd.
för vore det det.
kunde jag slippa så mycket.
som bråk med folk.
bråk bråk bråk. jag hatar bråk.
igår skulle jag prata med hanna.
hon var upptagen och sen sov jag.
jag sov dåligt. jag kunde inte sova.
hjärtklappning. högt blodtryck.
det är jättefarligt säger camilla.
man ska inte äta lakrits och salt.
jag äter filmjölk.
jag får inte komma försent.

inatt var jag tvungen att lyssna på communication.
och så funkade inte jävla kukskivan.
därför sov jag dåligt.
jag skulle läsa engelska men det fungerade inte heller.
därför sov jag ännu sämre.
jag provade min gröna känning. den blir vacker.
synd att jag ska i den också. äckligt.

och matteprovet på måndag kommer gå åt helvete.
för jag orkar inte och jag kan inte och jag vill inte.

igår spelade vi fotboll. vi loosade som fan. bahlle. jag skyller på hunger.
jag skyller inte på regnet för jag gillar regn. det är så friskt.
sen cyklade jag hem med mr m. han var tråkig. jag var rolig. jag vann. hahaha.

23.37
I just want something I can never have
I just want something I can never have

För 3 år sen:
Oh i´m sorry, did my back hurt you knife?
13 maj 2005 13:58

Jag och min katt kommunicerar:
- Mwaaaaoh
- Mwaaaaaoh
- Mwaaaaaaaaho
- MWAAAAOOOOO
- Jaa baby vad är det?
- Mrrrr.

Det är alltså inte jag som stämmer upp mwahoserenad, utan han som utan att vänta på svar skriker ut hela sin smärta/boredom/hunger/i don´t fucking know. Sen kvittrar han vänligt när han får svar och lägger sig i en lång ormkropp på golvet. Böj och sträck.

Så många andra finns det inte att kommunicera med här just nu.
Ensam en solig fredagkväll, it´s a big no no no noooooo. Som för att späda på min misär och sorgliga ensamhet har ett gäng gapiga studenter bestämt sig för att grilla och spela fotboll utanför min trädgård. F-U-C-K-E-R-S. Hata studenter. Hata högljudda, lyckliga, stökande, packade, grillande, fotbollsonanerande studenter.

Man glömmer liksom lätt bort den allra största fördelen med vintern: ingen ser ner på dig för att DVD:n är din bästa vän. Det är okej att bunkra upp sig framför teven dag efter dag, may it be fredag, måndag eller onsdag, och äta lite godis och kela lite katt. Men på våren ska vi alla ut och njuta och leka och grilla och hångla i alla buskar, annars är man ett socialt missfoster.

Gnäääääääääää. Och jajajaja, det kanske inte är så, men i mitt huvud ser det ut så, i mitt huvud är jag ett socialt missfoster, och där med basta.

Apropå sociala missfoster åkte jag idag buss med två personer som jag mer eller mindre känner, utan att så mycket som le till hälsning. De passerade mig på touch-avstånd på station sen, fortfarande utan en blinkning. M you freak. Jag måste verkligen börja vara trevlig mot folk, men det är fan inte så lätt med social fobi.

Och apropå social fobi (ser ni vad snyggt jag binder ihop mina tankar) så skulle jag idag undervisa i en riktig grabbklass; en fordonstrea. Det skulle jag även igår, men då jag med andan i halsen dök upp tjugo minuter försenad (missade första tåget) fanns där bara tre små gossar. Hm. Det är intressant att hålla lektion för tre fullständigt ointresserande personer, mycket intressant. Säkert lärorikt också.

Idag var de där allihopa, och även det var intressant och lärorikt. Och typ tusen gånger värre. För de där tre gjorde liksom inte så mycket väsen av sig, men när klassen kom upp i tvåsiffriga tal blev den plötsligt väldigt mycket mer högljudd. Och prasslig. Och brölig. Och pratig.

Jag vrålade ett tyyyyyyst med stor auktoritet och sen kollade vi på Full Metal Jacket.

Well well well. Nu ska jag stoppa nåt i öronen och sätta mig i trädgården. Vill helst slippa höra glada skratt och flams och ölklirr och guuuuud vad bitter jag är, jag är bara 21!

För 1 år sen:
om er och om era vackra lekar
14 maj 2007 09:27

regn slickar ryd. snyggt. jag vill gå ut men sitter inne och tittar på. vill gå längs med vattnet, men jag hittar för bra och orkar inte ta mig dit. det är för ful väg, för rak och för bekant. ge mig främmande vidder eller höga hus eller krokiga gränder så kan jag gå i timtal, men bilvägar och garnisonsrondeller tråkar livet ur mig. istället bläddrar jag i poden, gammal vårmusik och mer och mer minnen av känslor istället för de riktiga känslorna. hur många gånger kan man tvätta en tröja utan att den slits? färre gånger från h&m än från nån fancy märkesbutik, antar jag. last days of april sliter inte ut sin tröja i första taget. igår: himmel med spännande moln, bilen susar motorvägen. jag väntar på mailet som kommer göra allt jobbigt, och skriver en att-göra-lista som är obekvämt lång och besvärlig. förra året väntade stora friheten på saltös varma klippor, i år vet jag inte riktigt. men jag ska i alla fall se damien.

but should it be about how to survive?

förra tisdagen fick jag ont i magen. det har jag sedan dess haft mer eller mindre konstant och jag har lärt mig de olika sorterna. vi har det malande obehaget, som ständigt rör sig i bakgrunden även om jag nån gång skulle få för mig att jag mår lite bättre, är lite gladare, har det lite bra. vi har det puttrande illamåendet, gärna i samband med att jag tänker på att jag borde äta något. vi har den sugande hungern, som av nån jävla anledning uppstår efter att jag väl ätit något. vi har den värsta, den akuta smärtande klumpen som gärna kryper uppåt bröstet till och liksom strålar ut. påminner om en kombination av håll och magkatarr. den anfaller mig framförallt så fort jag försöker fatta ett beslut. eller när jag tänker för mycket (då gärna kompletterad av huvudvärk).

in short: det är inte så bra just nu. men självbelåtet mös jag över att jag för en gångs skull verkar ha kontroll över en uppsats. att jag bara skulle snacka lite med handledaren, få veta att jag var på väg åt rätt håll, känna lite bitar falla på plats, få den efterlängtande Examen. yeah... det hände givetvis inte. jag glömde bort det som jag vet som ingen annan vet (utom mina handledare, som ju är ett par stycken vid det här laget). jag kan inte. deras ord smyger in och jag förvandlas till en isövertyckt igelkott. jag tar det personligt och jag gör motstånd fast jag vet att jag måste lyssna. idag slutade det inte med att jag gick hem och grät i alla fall, vilket ju alltid är nåt. progress!

jävla allt. till slut vet jag inte ens vad det är som gör mest ont och då finns det inte direkt några vägar att vandra som är mindre smärtsamma. a säger saker jag redan vet och jag lägger ytterligare en notering till gråtandet som jag inte funderat över tidigare: det bränner verkligen bakom pannbenet när man försöker hålla tillbaka.

bara man får ett svar

jag har på nåt sätt fortfarande svårt att ta in att jag överlevde vintern. att den passerat och är över. i år har jag förstått vad det är som händer när våren kommer, vad det gröna innebär. allt bara känns mer. ifyllt med färgpennor. vitt och grönt. vita träd, gröna träd. igår gick jag hem på ömma fötter i klackade skor (vita!), klänning och öppen skinnjacka (grön!) och med ett alldeles lagomt alkoholrus. kvart i tre på natten och det var ljummet och vårdoft, bedövande. jag älskar att dansa, så länge jag kan känna något i musiken, pumpar kroppen endorfiner och rör sig precis som jag vill. eller kanske inte riktigt som jag vill, idag har jag blåmärken efter mitt klumpiga försök att skutta upp på scenen under song2. mjölksyrestinn från dagens tävlingslopp, berusad och i ovana klackar. föga elegans. men upp på scen kom jag och det dunkade och slog. idag har jag ont i nacken men det är värt det, värt illamåendet och huvudvärken och den vibrerande tröttheten. timmar av dans.

och jag vilade från mina tankar. som jag aldrig annars gör, aldrig. jag försöker hitta vägar ur det där ständiga malandet men ingen väg är den jag vill eller kan gå. det finns alltid något som blir omöjligt och jag faller tillbaka i malströmmen. bara dumma fiskar simmar mot strömmen. eller jävligt kåta fiskar. men jag är ingen lax, varken en glad eller lekande. bara oändligt trött och ledsen i tomrummet under bh-bandet.

jag har svårt att förstå andras problem, svårt att ta dem på allvar om de har något som inte jag har. jag tänker att om bara det där stora löste sig för mig skulle jag sluta bitcha och gnälla. om jag bara... skulle jag i alla fall ha en rot. a skulle hålla med mig, håller med mig varje gång jag säger de. jag vet att hon har rätt och att jag har rätt och att det är rätt men jag förnekar mig själv för det är enklast så. förutom att det är också är svårast så.

det vore fint att vara sjutton och kunna göra alla val på nytt, annorlunda.
som om det skulle sluta på nåt annat sätt...

the great depression is at hand

ibland misstänker jag att a läser min blogg. ibland misstänker jag också att mina vänner är i maskopi med henne. hmm. annars jobbar jag hårt på att få in det där med att hon ju inte kan uttala sig om något som jag inte berättar, i min hjärna. psykolog, inte tankeläsare. jag måste nog definiera mina problem lite mer, annars kommer jag inte kunna få hjälp.

och nu till något helt annat:

anledningar till att jag inte gillar barn: det är, för mig, fullständigt meningslös att kommunicera med barn. åh så söta de är, med sina små idéer om världen. not. boooring. jag bryr mig inte om att barn är oförstörda och äkta och whatnot; väx upp, lär er språket, läs en bok, kom in i matchen. dilla inte om gamla tanter som lägger ägg. sssch. innan de lärt sig prata tvingas man kommunicera på följande sätt med dem: "ägg" "jaa ett ägg! titta på ägget. ska vi ta ägget? joller joller, ägg ägg ägg". jag klarar inte av det. när ett barn pekar på mig med sina knubbiga fingrar och säger "däh!" svarar jag... inte. silent treatment funkar jättebra på kids.

det var anledning ett det. anledning två är att de trots ovan nämnda tråkigheter är så jävla poppis. det ska gullas och snackas och jollras och pillas. jag gillar inte när folk stjäl mitt rampljus. punkt. anledning tre är att man måste vakta dom, annars äter de upp datasladden, river ner vattenkannor, kladdar med smutsiga fingrar på maten (min mat!) eller slår sönder ens fina gamla [insert valfri sak med sentimentalt värde]. det är värre än med katter. katter kan man i alla fall hiva upp på en hylla nånstans så är de ur vägen. barn, not so much. anledning fyra är högljuddheten. ja, jag förstår att det är frustrerande att säga "ähgg!" och få ett ägg när man i själva verket menade "extrasupermultichokladryck med extra choklad tack!", men newflash baby, det hjälper inte att gallskrika högt istället. inte alls faktiskt. som jag sa; ssssch.

och när barnet gör något pinsamt, typ sätter ett kladdigt finger på ens bröst och förtjust utbrister TUTTE! så skrattar alla generat. problemet med att skratta generat när små icketalande barn gör pinsamma grejer, är att barnet inte förstår att det var pinsamt. det var ju LOLIGT, folk skrattar! och pinsamheterna fortsätter...

det ska bli oerhört spännande att se om min biologiska klocka sätter igång sitt tickande snart och om jag kommer ändra uppfattning när jag själv har en liten knodd på två-tre år.

sometimes, it's just like nothing's worth saving

det är lätt att tänka att jag är svag, men det är inte sant. jag är stark och tuff och jag gör saker som skulle imponera på mig om någon annan gjorde det. som helgens tävlingar, där jag inte bara sprang två hårda lopp utan dessutom genomförde det väl. att springa nio komma sju kilometer (fågelvägen) på nittiotre minuter klockan sju på morgonen är kanske inte våldsamt imponerande, men det är mer imponerande om man betänker den stenbundna terrängen, den kluriga orienteringen, de tre timmarna med sömn jag fått den natten, och så sjukilometersloppet dagen innan (femtioen minuter). priset var ben som fortfarande inte återhämtat sig, illamående, trötthet och oförmåga att göra något som helst vettigt igår eftermiddag och kväll. men det var roligt, särskilt intensiva lyckokänslor fick jag när jag klättrade uppför ett snårigt hygge och lämnade en manlig konkurrent bakom mig. eller när jag höll riktningen, sparade höjdkurvor och slog en ung, smärt gosse från hedemora på fingrarna vid kontroll nummer femton (och med slå på fingrarna menar jag att jag kom dit före han gjorde). ja jag gillar att tävla och jag gillar att vinna. ändå var söndagsloppet var roligare än lördagsloppet, trots att jag inte hade någon direkt chans att vinna på söndagen (då jag enbart tävlade mot killar) (på lördagen tävlade jag iofs mot tjejer som tränar ungefär fem gånger så mycket som jag men...), eftersom jag tävlade på mina egna villkor då. ingen förväntade sig något mer av mig än det jag gjorde, jag kanske till och med förvånade någon genom att springa så bra som jag gjorde. (dessutom, hade jag inte tagit en kort kisspaus hade jag haft två minuter bättre).

men jag är inte här för att skryta om mina bedrifter. enbart. om vi kan enas om att ni är imponerade så kan jag gå vidare?

det jag trevade efter i början av inlägget är att jag inte är svag; däremot är jag bräcklig. med tjockt l, som annika säger det. eller fragile, raspigt framviskat som trent säger det. man kan säga skör också. de betyder alla samma sak, jag darrar som ett löv i vinden, går sönder om någon petar för hårt på mig (fast mer inombords än utombords). jag glömmer bort ibland att jag har en lätt touch av depression och att den kan komma susande och anfalla mig även när det absolut inte passar. som när jag sitter tillsammans med min klubb och äter frukost en tävlingsmorgon. det där svarta och sugande, som börjar i hjärttrakten och sprider sig svulstartat. det är svårt att beskriva utan att börja rimma smärta med ärta men det slutar alltid med att jag blir katatonisk. och petar man på mig då gråter jag. det passar sig inte alls, det går inte att komma med svärta och mörker en solig dag vid frukosbordet, bland människor som inte bryr sig om mig mer än som en kugge i laget. jag är in short lite trött på den där skörslen och idag ska vi se vad a har att säga om saken.

låt inte bolljäveln snacka skit

det är torsdag och jag har fått ett jobb. men det är inte därför jag är här. jag är här för att skriva om timo räisanen och bollen som måste dö. världens vackraste lilla visa om fotboll. det finns en låtar som är dammig asfalt och lite för mycket värme. låtar som handlar om nyutslaget hö, på ett helt annat sätt en den blomstertid nu kommer. skolavslutning och hundkex. på senare år finns ävendoften av hemmaköket, potatissallad på färskpotatis med fetaost, något grillat och kattpäls där i sommarbilden. och så bollen måste dö, stilla aaah:ande i luften. jag blir varm i själ och hjärta.

andra låtar om asfalt: klubbland med håkan hellström och jag är en vampyr med markus krunegård. just vampyrlåten lyssnar jag på ungefär fem gånger om dagen numera. varför det? frågar du och är därmed diskvalificerad från all förståelse. seriöst. jag hårdälskar. förra helgen sprang jag runt i skogen och nynnade men lilla gubben hur är det fatt du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaka annars kommer dom aldrig låta dig vara, och sen bommade jag kontrollerna men det gjorde inget.

markus borde nästan få ett separat inlägg. där jag iofs enbart skulle citera väl valda delar av texten.

vem blir inte ful i sextio watts ljus?

pointless rant

hej jag heter det jag heter och jag är beroende av internet. jag får lätt panik vid tanken på att vara utan. ibland tänker jag att jag borde lämna bort modemet på dagarna, för att kunna koncentrera mig ordentligt. men det skulle sluta med att jag antingen a. åkte till biblioteket där internet ändå finns eller b. kollade på teve istället för att slösurfa, eftersom jag ändå inte kan koncentrera mig om jag inte har internet. kan jag koncentrera mig utan internet då? döh, nej. men då... finns det i alla fall människor nära. är jag ensam, är det grejen? vad är det jag försöker skydda mig själv från genom att maniskt ständigt uppdatera mig på vad, för mig helt okända, människor tänker, känner, bloggar? att jag är ensam, att jag skulle (varning för överdrift) ta livet av mig om jag tvingades spendera en hel dag själv med bara min hjärna? mest läser jag matbloggar, men jag lagar knappt mat. bakbloggar, när jag inte längre bakar. kakbloggar, när jag inte får äta kakor. något är jävligt ruttet i min stat och jag borde genast sluta. men jag måste ju kolla min mail! betala mina räkningar! kolla startlistor! boka resor! hålla koll på laguttagning, träningar, tävlingar, kurser, söka jobb, söka jobb! och prata. maila. kontakt. se mig! hör mig. bekräfta min existens. prata med mig, jag vill inte vara själv? jag har slutat äta "socker". nej, jag har slutat missbruka socker. inte en kaka, inte en godisbit, ingen choklad, inga lyxiga efterrätter eller glassar på snart tre veckor. inga pizzor, inget mjukt vitt bröd, inget överflöd av ostar, grädde, pommes frites. jag borde göra något liknande med internet. det går naturligtvis inte, jag måste ju faktiskt söka jobb, kolla startlistor blablabla se above. men kanske inte 8 timmar om dagen. kanske inte från jag stiger ur sängen till jag lägger mig. alla dessa timmar, och vad får jag tillbaka? borde måste skulle kunde ville...

it goes like this, the fourth the fifth

- stick to the truth and you can't get hurt. always been my philosophy.
- you didn't sleep with her, did you?
- god, no!

philosophy is tricky.

man's got a mouth like a hoover

jag drömmer nästan alltid långa, sammanhängande drömar som jag minns efteråt. så även inatt. iblan är de glasklara, det behövs inte tolkas ett dugg utan det är tvärtom lättare att förstå mig utifrån mina drömmar än utifrån mina tankar. ibland... not so much. att läsa om andras drömmar är det tråkigaste som finns, men tolkningar?

bus/busstop: Sometimes this relates to feelings about overweight. Waiting for events to take you somewhere; trying to get somewhere in life; trying to leave something or someone behind

stairs/running up: So lack of confidence, a fear of failing or not being capable is also a common feeling in connection with stairs.

elevator: The ups and downs of life. Mood shifts or movement of attention - as when we move from being involved in physical sensation and shift to thinking; our emotional highs and lows. Lift dreams sometimes include strong feelings of rising sexual pleasure. So the lift can depict the rise or fall of such feelings.

wound: A hurt, perhaps from the past. There are probably strong feelings connected with the wound that might be worth expressing.

mouth: Dreaming of the mouth may suggest something to do with pleasure or gratification. Pleasure area; our hungers, sexual pleasure. The mouth also represents the quality of the things you say, literally what comes out of your mouth in words.

ball: If it is a ball game, the ball may depict something about a personal or group relationship and what is going on, or it might represent competition and ways to win or play the game or life, love or business, with skill.

jahaja. jag är en sårad liten tjockis med uppdämd köttslig hunger, längtan bort och dåligt självförtroende? nice.

kanske intressanta detaljer: jag kom aldrig med hissen eftersom jag var för feg för att åka, på bussen satt jag längst fram vid chauffören och såg diverse vänner ur olika faser i livet prata och skratta med varandra längre bak, när jag och (igen) diverse vänner från olika faser i livet lekte kasta-boll-på-varandra skadade jag mig så att hela min överläpp svällde upp och blev ett sår och de där trapporna var oändliga och av spiraltyp.

förfinat snusk i kockduellen

- tvätta händerna, willy! du vet var dom har varit
- var det skönt då, martin?

and round and round she goes

jag har nu nått stadiet i min pågående diet, där jag får ångest av vanlig lagad kvällsmat.
enligt mönstret kommer jag snart börja äta chips och kakor igen.

..like sand through the hourglass...

det här med träningen, jag fattar inte varför jag varje dag skjuter upp det, skjuter det framför mig. istället för att bara snöra skorna och trippa iväg (min löpstil har många gånger beskrivits som trippande) så fort maten har sjunkit undan. jag vet ju att jag måste, ändå försöker jag fly in i det längsta. det sluter alltid med att jag ger mig ur vrålhungrig, sur och negativ över att jag än en gång funnit mig i mitt öde, men gjort det utan att äta ordentligt först. eller, gjort det alldeles för länge efter att jag ätit ordentligt. jag får ingenting gjort innan jag tränat heller, eftersom det hänger där ovanför mig som ett svart moln. jag slösurfar, har oro i magen och fastnar i egentligen ointressanta saker. som gamla dagboksinlägg (inte ointressanta för mig visserligen, men troligen för resten av världen). kan jag få något vettigt gjort efter träningen då? nu-hu. då är jag för nöjd med mig själv, då har jag gjort dagens bra gärning. jag är värd vila och ytterligare slösurf. ikväll kommer jag inte vilja gå och lägga mig för då blir det ny dag och allt börjar om. träna träna träna.

nu är vi här! nu är vi här! nu är vi här! var är vi?

april. nionde april. gammal dagbok: synd att jag tycker att jag själv är så intressant, jag skulle skriva mindre dagbok om jag tyckte sämre om mej själv, hehe vilken självinsikt vid så ung ålder. just nu känns det som alldeles för länge sedan jag åt nachochips med salsa och massa smält ost. och frödinges schwarzwaldtårta.

oturligt nog störde du kejsarens tunggung

jag läser en bok jag inte gillar, det tär på humöret. när jag tänker efter händer det rätt ofta, att jag läser böcker jag inte gillar. och apropå att läsa böcker har jag kommit på att jag nästan bara läser böcker skrivna av kvinnor. jag är ju ett fan av chick-litten, jag gillar att bli underhållen, gillar att läsa om halvtrassliga kärlekshistorier och snygga kläder och fancy jobs i storstaden. gillar framförallt att känna att jag nog är lite bättre än de här författarna, det får mig att tro att jag också kan ge ut böcker nån gång. tyvärr blir man vad man läser, så kanske inte ändå. när jag läste målarens döttrar av anna-karin palm första gången gav jag upp mina författardrömmar. att skriva sådär.. all min samlade fantasi och språkduglighet hade rymts i hennes lillfingernagel, ungefär. visserligen var jag fjorton år, men ändå. jag borde blir bra på något som jag sen kan skriva om. typ konst. hm. är det konst-igt (see what i did there?) att mina tre favoritböcker alla handlar om måleri och konst? målarens döttrar, tillsammans är man mindre ensam, vad jag älskade. jag kanske borde läsa konstvetenskap.

jag borde kanske se till att få ett jobb.

idag är jag irriterad på min handledare som inte har tid att träffa mig. igår i skogen var jag irriterad på en blond tant i vit, gul och blå dräkt. hon störde min koncentration, bröt mitt fokus. ska du osså ha hundrafemtiett? ja, lilla tant, jag ska ha hundrafemtiett. jag var precis på väg dit. nu vet jag inte längre var jag är. jag var hungrig, ni vet hur jag blir. förbannad. tio minuter senare, tio minuter av tröstlöst irrande bland punkthöjderna och branter, ville jag gå fram till henne och skrika DU STÖRDE MITT TUNGGUNG. det gjorde jag inte, jag spurtslog henne på upploppet senare istället. jag tar all tillfredsställelse jag kan få.

det skulle kunna vara vilken årstid som helst utanför fönstret. grå. stå. grå. stå. grå. stå.

...if i read you my stories..

jag fick nyss första meningen till en novell i huvudet. jag tror det är en novell i alla fall, det kan finnas material till en roman. men det är trevligare att avsluta saker, och jag lyckas aldrig avsluta romaner. noveller däremot har jag ett par stycken. i alla fall en. vilket när jag tänker efter är lika många som jag har romaner. skitsamma, not important. hur som helst hittade jag häromdagen en skrivarkurs på distans. ett helt år, heltid. vilken jävla dröm. och vilken ångest. och vilken omöjlighet, som om jag skulle bli intagen ens, som om jag skulle ha tid och pengar, som om jag skulle stå ut med att någon annan läser och kommentarer mina texter (ja, ni kan skratta nu, jag vet att ni båda läser och, sällan, kommenterar men det här är ju en annan sak, det här är inga litterära ambitioner). ändå lockas jag, att försöka. ungefär som jag vill sjunga i kör fast jag tycker att jag har dålig sångröst. för om jag bara tränade lite, gjorde det på allvar.... hm. jag ska börja med att skriva den där novellen i alla fall.

spelar det längre någon roll jag orkar inte slåss

12.09. snart är jag tillbaka där jag en gång började. och 10.25 är så långt borta att det knappt går att minnas kroppen då. lätt, spänstig, stark. istället för oformlig, svag, vek. tungt slirande i gyttja. jag tänker dåligt med mat dåligt med sömn dålig uppvärmning. det är bra saker man kan skylla på; jag orkade inte äta kvällsmat igår och frukosten blev liten och tidig och uppvärmningen ett skämt och natten... jag somnade, som jag gör och sen vaknade jag. s låg på mitt huvud och spann inställsamt när jag slog upp ögonen, klappade mig med tassen på kinden och blinkade sömnigt. halv två. jag tänkte på jobbet som tidningsbud, då är det snart dags att gå upp i stora staden. jag tänkte på att inget jobb duger, ingenting duger, det kommer bli fel hur jag än gör. jag tänkte på ett tyst trapphus och på hur magen kan värka utan att man blöder. det var visst något mer jag glömde. en gång när jag var sexton funderade jag över hur tårar rinner när man ligger ner och inatt hade jag inte kommit längre än så. de fastnar i ögonhålorna och sen lämnar de kladdiga spår ner mot öronen. jag somnar om. det finns en uppförsbacke mitt på banan; på toppen susar det i öronen, som ljudet av spyor som färdas genom kroppen. jag tänker inte gå tillbaka, jag måste framåt. 10.25 och neråt, något ska jag fan vara glad över.

mitt hopp är en skadeskjuten kråka

det här med att berarbeta sitt dåligtmående och sin ångest och hela den prylen i bloggen funkar inte.
för när man mår riktigt riktigt dåligt blir alla ord ändå helt värdelösa.

this is how it works, it feels a little worse

det är något med getost som påminner om en gammal fuktig vinkällare. den skär sig så perfekt med granatäpplets sötma och det stickiga i rödlök att jag vill att min lunch aldrig ska ta slut. i botten finns syran från vinäger. ät och var lycklig. idag har jag sprungit i skogen och känt vinterångest tyna och förtvina. eller inte, men solen sken och barren doftade som barr gör på sommaren; myrpiss och hetta. jag har precis läst ut mara lees ladies och jag tyckte inte direkt om den, förutom det här:

Hon sprang runt - i den mån det gick att springa runt på arton kvadratmeter - i sin lägenhet, angelägen om att ta sig ut "i det fina vädret" så snabbt som möjligt, eftersom "man måste passa på" när tillfälle ges, och "man vet ju inte hur länge det varar".

den här våren kommer vara min och regina spektors. jag söker det lätta (skilj lätt från enkelt). och som vanligt det lars winnerbäckiga. folk blir som besatta av lasse på våren men jag vill inte ha det slitna och redan upplevda, jag vill ha något nytt. den där kombinationen av en studsig distad synth och trummor och gitarrer. tänk kom ihåg mig. betänk också att jag inte har någon aning om vad jag pratar om, jag har aldrig lyckats skilja ett instrument från ett annat. men regina alltså, och cirkus sol. bo kaspers orkester, men bara innan klockan slagit tolv, inget annat. att inte gilla jazz är mitt fadersuppror, ett sånt ska man ha.

and on the radio, you hear november rain. that solo's awful long.

i'll face it with a grin i'm never giving in

söndag sken solen.

söndag promenerade vi i dimmig sol till egg & milk för att äta brunch, en sån där typisk grej som låter så bra i en blogg. vi gick en power walk och sen brunchade vi på linnégatan - jättegott! jag kände mig verkligen fräsch efteråt. ungefär. på egg & milk fanns det bagels och pannkakor och gp och en massa snärtiga tjejer i mitten av tjugoårsåldern. de unnade sig. fast inte så mycket, de åt bara hälften av sina bagles. resten hamnade i toalettstolen? livet stora fråga är om man ska njuta eller mat eller njuta av hårda spetsiga armbågar och utstickande nyckelben.

söndag tog vi nians spårvagn ut till älvsborgsbron och röda sten. där sprang jag en tidig morgon i somras och kom på att jag skulle bo i göteborg. nu är jag så nära att det börjar kännas farligt. om jag säger att jag är hungrig och någon säger att det finns bröd och smör i kylen tackar jag nej. om jag klagar över smärtor i rygg eller huvud och någon erbjuder sig en värktablett avböjer jag, jag försöker att inte ta för mycket smärtstillande. om livet är eländigt vill jag inte ha någon lösning på det, jag vill bara klaga. h klagade också, över att vi gick för långt. jag var också trött och blev våt om fötterna men vägrade låta henne ta bussen.

söndag köpte jag fem böcker i två olika affärer: kafka på stranden, ladies, syskonkärlek, dannyboy&kärleken, myggor och tigrar. jag vågade inte fråga om de sökte extrapersonal på något av ställena. istället gick vi och fikade igen, varm choklad och en smaklös croissant. det är så förnedrande att köpa tråkigt fika.

söndag åkte jag hem. jag satt bredvid en ung gosse i blond hästsvans, grön fjällrävenjacka och palestinasjal och kände det gamla behovet av att visa vem jag är. som att jag klätt mig i fel skal. ormen ömsade skinn och blev grå. jag hatar min tvångsmässiga jämförelsereflex, they fuck you up, your mum and dad; they may not mean to, but they do. jag tuggade i mig syskonkärlek innan vi ens hunnit till jönköping. en ungdomsroman, jag läste den första gången i högstadiet och sen igen i gymnasiet, en kall vårdag på karlstad stadsbibliotek i väntan på e. jag minns inte om jag grät förra gången men det gjorde jag igår. alldeles tyst och småleende. kärlek är skit, men det är bra skit. good shit.

måndag är himlen gråblå och jag har utfört mitt uppdrag.

i've gone away don't cry don't cry

det regnar alltid i göteborg när jag är här. förutom en gång för flera år sen när jag gick en morgonpromenad och köpte mjölk i vasastan. och tänkte att jaha, så här kanske man skulle bo. jag kommer inte bo i vasastan, men kanske på femte våningen i en ful tegelkorridor. i ett rum med laminatgolv, smal säng, blonda hyllor och en svart matta. med utsikt över höghusen. det går att promenera genom hela stan, fast inga göteborgare vet det för de åker spårvagn överallt. men man kan gå på ömma tramdynor och bli blöt (det är ju inte vem som helst jag väntar på). idag har jag suttit i timtal på café och läst dn boklördag, nöjesguiden och elle interiör. imorgon ska jag äta egg and milk till frukost och åka hem igen. illamåendebussen. A gav mig ett uppdrag förra gången, men jag tvivlar på att jag kommer klara av att genomföra det. jag känner att jag bygger upp försvaret mot inbillade ord och undrar om det egentligen någonsin hänt, det jag är rädd för. om jag kanske klamrar mig fast vid ett beteende som jag uppförstorat med ett barns fantasi.

maj 2007: "jag lever inte i den värld andra människor lever i - bär på en atombomb - väntar på att taket ska rasa in".

i know sometimes you want to die

jag är i göteborg. fyra våningar upp, med utsikt. enligt källor ser man till delsjön härifrån. på bussen ner spelade jag kungen och mådde illa. lyssnade på damien och tänkte på saker jag ska skriva en novell om. eller en roman om. alltså, nedan följer saker jag ska skiva en novell om: (eller en roman)

om att ligga i för tunna kläder på hård mark i en park en tidig morgon och lyssna på 9 crimes. just den där känslan mot ryggen, kyligt sval men torr sandbacke. och luften så avgastung och brusande men med lätt anstrykning av vår.

om att gå på en gata i största staden och känna dofterna där. avgaser igen, mullret från taxibilar. smaken av lätt bränd bagel och av krämig färskost. det är ljusare, varmare, mer högljutt och levande och större och bättre än allt annat. man kan nästan ta på stressen och avenyerna tar aldrig slut.

om svalor som flyger lågt och måsar som skränar högt. om att befinna sig ovanför taken under himlen. salt västkust i luften, söt smak i munnen, av cider och av hud. det går att bli berusad bara av att andas.

men just nu är det lite viktigare att skriva snygga jobbansökningar.

so get your white ass out of bed

neej jag ska inte alls väcka mina flickor för det vågar jag inte. gud vad jag ogillar folk som sover, det är så tråkigt. var vakna, people! förra våren var jag helt besatt av att vara vaken. jag ville inte gå och lägga mig och jag ville gå upp tidigt tidigt. det är så man tjänar timmar nämligen. fatta vad fint, att gilla livet så mycket att man inte vill sova. det ska bli så igen. basta. nu hör jag röster. yey!

allt kött är hö

jag har två fina flickor i min lägenhet, bästa vännerna sen urminnen. de sover länge och kommer alltid försent. de har rest i regnskogar och skjutit upp sina studier och flackat runt. den har haft tvåfärgat och grönt hår och reser ofta hem för att hälsa på i hemstaden. i don't do that, jag är lagom och sund. vi är olika, men vi är. de får sova lite till.

jag skriver på min hemtenta, som jag hatar, och läser en vansinnig recension av boken jag slukade i helgen. fallen. 480 sidor joyce carol oates, fullständig hjärntvätt. om ariah, den bleka rödhåriga neurotiska pianisten; modern, änkebruden, hemmafrun. jag såg henne som navet i hela berättelsen, det började med henne och det slutade med henne: barnen, männen, samhället var bara hennes kuliss. en avskyvärd människa och en dålig mor, men man kan skylla allt på uppväxten. gudstro, vilket jävelskap. och mycket sex, obehagligt. fiskmun, hårbuskar och kvinnolukt; oates kan konsten att föräckla något man egentligen tycker om. jag läste under protest.

men recensionen, den vansinniga, jag läste koncentrerar sig kring dirk burnaby, advokaten, ariahs andra man. jag antar att den handlar om honom, hans pengar och hans kamp för miljön. utan hans frieri, ingen mrs burnaby, ingen story. men jag uppfattade det aldrig som hans berättelse. den handlade inte om det. ariahs galenskap handlade inte om honom, det handlade om henne och gud och den första mannen och om att hon blev lämnad. änkebrud. och barnen. och sexet. hursomhelst ska jag inte läsa oates mer. blonde kröp också under huden och förstörde mina tankar i flera dagar efteråt. det är så fult med människor som går sönder utan att bry sig om det.

snart ska jag väcka mina flickor.

don't you wanna dance say you wanna dance don't you wanna dance

kollar på femmans dansprogram och återser floor filler-dansare som gamla vänner. sanna! junior! tobbe! med det fula lilla skägget och en ny frisyr. junior har växt, mer senior nu. och en grym dansare. sanna är sensuell. som någon kanske vet var jag för två år sen slav under dansspåan floor filler. klockan sju varje vardag var en helig tid, ingen och inget fick störa. jag kunde inte träna klockan sex för då kunde jag missa programmet, jag kunde inte träffa folk på kvällen eller gå på möten. floor filler! min antipati mot gymnasiekids fanns det inte ett spår av här, jag älskade alla de där små ungdomstrollen. de bakade tårta åt varandra! de dansade och lekte och busade och älskade och var så söta och fina och kära i varandra (not really, men typ). och de grät när de andra åkte ut och hade inte en massa skumma saker för sig bakom ryggen på varandra. jag fattar inte hur tv3 lät ff passera egentligen, för där fanns ingen fiendeskap och inga utröstningar och inga knivhugg i ryggen (eller jaja okej, pappa sean gormade om knivhuggningar i ett avsnitt men det var inte sådär hysteriskt som det är i andra såpor). två säsonger blev det, sen inget mer. så eh, tv3 lät väl inte det där snälla odramatiska dramat passera helt enkelt. för lite blod.

men nu är det dags för femman och you think you can dance! och de är tillbaka, mina små pluttar. gud vad jag gillar dansare. dansare är vackra och smidiga människor. kroppskontroll. styrka. kärlek, till musiken, till rörelsen. jag vill vara som dom, men jag kunde knappt ens gå färdigt en kurs i lindy hopp förra året. jag låste mig när jag skulle lära mig steg och koreografi (jazz hands-uppvärmningen var värst, fasa!), jag ogillade den trånga, svettiga gymnastiksalen, tyckte inte om att bli berörd av märkliga unga män utan rytm i kroppen. värst var den stela övre medelålders-herren som gav mig en kall blick och sa åt mig att sluta studsa. men jag ville studsa, jag kom fram till att lindy hoppens slappa knän inte var något för mig. för lite höfter, for one thing. jag sket i det och fortsätter gå omkring med en tyst kärlek till dansen, nöjer mig med halv två ett par lördagar om året; på hg med kroppen full av vin och öl och drinkar och dansgolvet fullt av trånande händer. och så kollar jag på dansprogram och vinkar åt teven när jag ser mina gamla vänner.

man ska le och vara glad, det tycker publiken om

påskångest! påskångest! påskångest! fast jag överanvänder och missbrukar ordet ångest. jag har inte alls ångest, jag upplever bara ett obehag. en del saker, tankar, ord, minnen kryper in i mellangärdet och ger en diffus känsla av att något är fel. snötyngda granar på elsa beskow-bilder är till exempel fel och obehag. och påsken är jävligt fel. jävligt obehaglig. påsken med sin halvvarma vårsol. påsken med smältande snödrivor. påsken med fuktiga bajsdoftande gräsmattor och kanske torr asfalt. påskgummor. påmålade fräknar, långa kjolar. tjejgänget samlas framför trappen, och den där trädoften från vårt gamla hus ligger i luften; säg cheese, blixt och klick och för evigt fångad. under svart sjalett, flätor och tandlösa leenden (gamla fotografier är övergrepp på hjärnans minnen, jag var inte glad, bilden ljuger). den där doften av svart trätrapp, jag hade glömt den. flagande målarfärg. för många lediga dagar, för stor rastlöshet. mamma, hur lång är en timme?

om livet vore en körlektion

”Genom att söka ögonkontakt kan du visa dina avskter och förstå vad andra tänker göra. Missförstånden mellan dig och andra trafikanter blir färre. ”

och jag är ett springande barn

idag blev något jobbigt hos a. jag råkade prata allvarligt om något jag inte direkt pratat om förut, annat än i skämtsamma ordalag mellan vänner. jag har inte funderat över om och varför den här grejen får mig att må dåligt, bara tänkt på det ur någon annans synvinkel. (jag gör det väldigt ofta har jag märkt; tänker ur någon annans synvinkel. men hur mår du då? hur känner du då? andra får inte bli besvikna, det är mitt fel, mitt ansvar att de är glada) (snacka om att tänka för mycket om sig själv... men det är också något jag sysslar med rätt ofta) (en skitdålig kombination, ifall någon undrar). anyway. hur som helst. vad som helst. det snöar idag, vilket är fanskap och helvete och könsord, men jag känner inte någon riktigt energi i förbannelserna. det känns som det kvittar.

the last thing you swallowed before the big sleep got you

andas ut andas in, försöka att inte låta andras bilder krocka med min egen. det är alla dessa jävla bloggar, de har förstört mitt liv. uppstressad av löpsedlar, uppstressad av medias vinkling på snygga smala smärta perfekta flickor? bah! jag säger bah! det är bloggarna som är grejen. man ska vara smal. man ska träna två pass om dagen. man ska laga mat med sichuanpeppar och griskind. man ska baka tryffelpajer med en gnutta salt i smeten, prova, det är helt fantastiskt! man ska ta långa promenader innan frukost. sjuttiofem minuter. gud det är ju så underbart att komma in sen och dricka sitt te och känna hjärtat slå fasta lugna slag och ha rosiga kinder. man ska fotografera sådär estetiskt. och ha kläder från konstiga svenska märken (men thankgod har jag inte riktigt sugits upp av modebloggarna, jag tycker att för mycket är för fult) (ja förutom typ perfekta små flickor i högmidjade rutiga kjolar, fotograferade i ett dimmigt ljus i gräset och väskor och smala midjor och stora ögon och små luggar och höga klackar som jag inbillar mig att jag vill ha, 500 spänn på dinsko, aldrig använda, trillar omkull bara jag tittar på dom thankyouverymuch jävla shoppinggen). tro inte att jag hatar! ohnej. jag älskar. men otillräckligheten! målbilden! aldrig kunna leva upp! i min lägenhet spelar det ingen roll att man tänder några värmeljus och liksom njuter. väskan med träningskläder som legat i hallen i tre veckor, alla kläder har rivits ut på golvet av katten, oceanen av smutstvätt på sovrumsgolvet och papper papper papper papper blockar synfältet. av obegripliga anledningar leder ju den där amibitösa maten och salttryffeln till en fet midja som omöjliggör små nätta kjolar. och träna två gånger om dagen? i wish. det är ju det jag vill helst av allt. men det går inte. träningsvärk? andnöd? skador? .... lättja. måste sluta läsa bloggar.

blue eyes blue eyes how can you tell so many lies

fyller i tusenfrågorsblanketter från psyk. det är intressant, särskilt när de listar sånt jag känner igen. är det ett tecken på själslig störning att ha ont i nedre delen av ryggen? för det har jag ju nästan jämt. och huvudet som sprängt och sprängt de senaste dagarna. känna sig ensam när man är tillsammans med andra är ju en klassiker, liksom att känslan av att vara värdelös och hopplösheten inför framtiden. känna sig underlägsen andra? check! dålig aptit, nej. äter för mycket, ja. jag ser att jag kryssat i "inte alls" på ensamhetskänslor, vilket ju rimmar dåligt med det där att känna sig ensam bland andra. men det är just det där med att ibland mitt i en grupp (svårigheter att ta sig in i nya grupper? check!) plötsligt känna att jag är ett främmande frö. oftast för att jag känner mig så överlägsen de andra. jag blir uttråkad, ensam i min absoluta intelligens och rolighet.

hrm. jag ska nog kolla om storhetskomplex finns med här i listan...

vilka tankar hon hade

det finns mat som är ren våldtäkt på matstrupen och få saker gör mig så grinig som att bli serverad sån mat. pulvermos är ett exempel. själva ordet liksom. pulver? mos? mosat... pulver? tillsätt vatten för extra fint klister. pulvermos innehåller mosad och torkad potatis, potatisfibrer, salt och några e-nummer. en portion innehåller enligt paketet 90 kcal. 90 kcal! mosad och torkad. det finns absolut inget värde i att äta detta och att servera det på ett träningsläger är direkt förkastligt. direkt förkastligt. fast man kunde ju alltid trösta sig med att köttbullarna som serverades till förutom nöt- och griskött även innehöll både potatis och ströbröd. och härdat vegetabilitiskt fett, skummjölkspulver och sojaprotein. mmm. döh.

bend me break me anyway you need me

jag mår absolut inte bra av att vara borta från mina skrivdon för länge. en hel träningshelg. papper och penna is nuthing jämfört med dator och blogg. jag måste blogga! läs mig, bekräfta mig. lyssna på mig. längtar till imorgon. jag tycker synd om min pyskolog, fast det kanske bara är bra med patienter som redan analyserat sig själva sönder och samman. lättare att nå innanför skalet på någon som inte har nåt. var inte blyg, ta för dig av min själ.

jag misstänker att jag är hypokondriker, vilket i sig är en komisk grej. den tanken tänkte jag idag medan jag, osmidigt och tungt, tog mig över en rätt tjock stam som var barskrapad och blank av vatten, hal som såpa. sen spänstade jag uppför en berghäll, vitmossa och sten och regn från ovan. såg någon jag kände och trampade snett. jävla klippskrevor. halta hem i regn.

summa smärtor: torsdag, fredag och lördag en molande huvudvärk, ibland hand i hand med illamående. lördag ett skadat knä som behandlades med hårda massösnypor (det här som du skriker av? det ska inte kännas om man är frisk, muttrar m och knådar mitt baklår så att jag stönvrålar av smärta och biter i kudden). och nu en stukad fot.

en annan tanke som slog mig när jag klafsade genom ett kärr, vek undan spröda grenar och ignorerade mjölksyran som hotade spränga sönder mina saftiga tightsbeklädda lår, handlade om hjärnan och kroppen och deras eventuella maskopierande. om hjärnan vill avskärma sig från vissa aktiviteter, kan den passa på att ge kroppen en inbillad smärta? och är det därför smärtan lättar så fort jag bestämmer mig för att avsluta loppet, åka hem tidigare från skolan, inte bemöda mig mer med arbete? hm.

men jag älskar att springa i skogen. jag älskar kartans hemligheter som bara den som vet hur kan översätta till verklighet och sanning. alla prickar och streck, svart och blått och brunt, för mig är det kullar och branter och våtmarker och berghällar. jag tassar genom skrevor och hoppar nerför stup, landar mjukt och sköljer fötterna i närmsta mosse. när det är vackert är det så jävla vackert, fast det ösregnar. att benen spränger, hjärtat dunkar, andningen kväver och kroppen gråter gör det bara bättre. me against nature, hela den prylen. och jag vinner varje gång jag orkar.

sen orkar jag iofs inte alltid. eller så är terrängen dödstråkig och allt skit. jävla träskterräng.

på vägen hem läser jag siri huvstedt och funderar över makro och mikro. jag kan bli väldigt yr av att tänka på mänsklighetsprylen. i varje bil sitter en människa. det är inte ting som åker omkring, blinkar och svänger och stannar och kör (för fort). det är människor som styr. för några veckor sedan körde en ung grabb hem från sin flickvän; tidig, tidig morgon, fortfarande mörkt, ingen lättad dimma över fälten, inte en männsika ute. gaspedal, asfalt. sladd över till fel sida, möte med större bil, smack. motor i knät, omedelbar förlamning, död några timmar senare.

i fredags diskuterade jag människovärde och bildning med skolans filosof. min generation är hopplös, vi är den subjektiva generationen. den relativa. det beror sig på hur man ser det är vårat ledord. filosofen, från generation x, håller inte med. det beror sig inte alls på hur man ser det. en del saker är rätt, en del är fel. han ifrågasätter oss, vi som aldrig blir nöjda, och därför aldrig lyckliga. för hur ska man kunna bli nöjd när det inte finns något mål? denna ständiga sökande... jag skulle vilja diskutera mer, om det som är viktigt.

och så börjar jag fundera lite över meningen med livet. folks mening. jag kollar inte så mycket på teve, det hinner man ju inte när man jobbat och tränat och ätit middag. säger e och n håller med, alla håller med utom jag som är tyst. jag skulle kunna ropa, säga, skrika, bestämt yttra; jo! man hinner. jag kollar på teve. klockan åtta, klockan nio, klockan tio. kvart över tre, fem över halv sex. simpsons, dexter, pushing daisis, gilmore girls, grey's anatomy. jag hinner och jag är så jävla mycket mer popkulturellt bildad än vad ni är. och därmed roligare (inte för att det spelar någon roll i samtal med er, ni märker inte hur rolig jag är). att kokettera med icke-teve-innehav är det tråkigaste jag vet.

men de tränar. de äter middag ihop och jobbar. det kanske är det som är livet och inte se på teve och bli smart och rolig? inte sida vid dator och prataprataprata skrivaskrivaskriva bort timmarna? de brukar säga att jag är beroende av internet. jag säger att jag är beroende av människor. utan människor är internet ganska meningslöst.

det är definitivt inte bra för mig att vara borta från skrivdon under en hel helg.

för mycket av allt jag är

jag är trött i huvudet efter ljudet av surrande elevröster. trött i huvudet efter ljudet av ingenting, när m rättar essäer under tystnad. jag sitter bedvid och stirrar växelvis på dokumenten ARBETSANSÖKAN LÄRARE och PM EXAMENSARBETE. två mycket tråkiga och än så länge alldeles för innehållslösa dokument. jag orkar inte. och har ni tänkt på hur trött man kan bli av att kallprata? lite för många jasåjaha och nämenoj och jodåsåatt och för lite substans, en del människor gör att min hjärna faller i trans bara de närmar sig. i gränslandet mellan elev och lärare blir det ofta kallt. på hållplatser och tågstationer. det är tröttsamt att pendla. jag har börjat läsa böcker igen, för att fördriva tiden.

idag i taket lyser stjärnorna. jag gillar inte böcker där människor är sjuka. cancer är tråkigt. koncentrationsläger är tråkiga också, för att inte tala om krig. den blå cykeln-sviten är den enda skildrig av andra världskriget som jag accepterar, och det är enbart för att de knullar och äter så mycket mitt i krigandet. i taket lyser stjärnorna är i och för sig ingen krigsbok, men cancer är det gott om. igår de i utkanten älskade. cancer även här, och alldeles för mycket sex. olycklig sex. fransmännen har sex på lust och av lek, lea i den blå cykeln ligger ångande med särade ben; tjoar glatt och rycker sina partners i håret utan att genera sig. svenskar har sex i jakt på känslor, för att hitta sig själva och varandra och för att det ska vara så himla fint. med kroppar och kött. mirjam i de i utkanten älskade tycker inte att det är fint, hon väntar mest på att det ska ta slut. juckandet. in och ut, sprut, slut. all form av svensk samtidsskildring ger mig ångest och spruckna tankar, samtidigt som jag känner mig så jävla levande. i jämförelse? det svenska vemodet, den svenska synden. jag kommer förmodligen också skriva en tragisk bok om cancer, självmord, våldtäkter och själens obotlighet ty jag är svensk. och jag söker.

mest av allt är jag lite trött på att tänka. jag vill prata istället, är det måndag snart?
jag är trött på att frysa också, och på att ha ont i magen.

our kids are gonna be fat, aren't they?

jag har bemästrat raggmunken. fy fan vad stolt jag är. det här var mitt femte försök och trots att alla på vägen varit ätbara så har de inte nått riktigt ända fram. det har fattats något. fläsket har inte varit rätt och trots massor med smör har frasigheten saknats. vilket har gjort att efter varje gång jag varit sugen på raggmunk, lagat det och misslyckats, har suget ökat istället för tillfredsställas.

men idag. idag! jag plockade fram min nya vegetariska kokbok och slog upp raggmunken. jag köpte en annan sorts fläsk. jag rev potatis. jag mätte upp tre deciliter mjöl, en och en halv tesked salt, sex deciliter mjölk... except, jag hade inte sex deciliter mjölk utan bara fyra. så det blev fyra deciliter mjölk och nästan två deciliter creme fraiche. plus lite vatten. och så ett ägg och potatisen. smör i panna. fläsk i ugnen. och så.. klickade jag ut smeten i smörpannan. av någon anledning började jag spontant forma små munkar med händerna första gången jag gjorde raggmunk och sen dess har jag fortsatt. varför? god knows. det är ju helt galet. man klickar ut smeten. det blir en potatishög i mitten och resten flyter ut. tadaaa! frasiga kanter.

det var vansinnigt gott, fett och frasigt och mjukt och salt och.. gud vad mätt jag är. på gränsen till spyfärdig. men jag vann. jag är nu the master of raggmunk, precis som jag är the master of hemgjord pizza, spaghetti carbonara, vegetarisk lasagne och chokladbrownies. någon gång kommer jag göra en söt liten mini-me väldigt fet och lycklig.

i´m gonna light myself on fire, and walk out on the wire once again

viktmobbing, könsskämt och skandalull. tolvåriga M och hennes web cam; det var inte nåt särskilt med det, det var bara sex. det är vasaloppssöndag och det tar lång tid att läsa morgontidningarna. frukostbullar i svalget, vindruvorna smakar surt. jag tvättar lakan, underkläder, överkläder, träningskläder, vitt och mörkt, sextio grader, fyrtio grader. jag har drömt en del bisarra och icke rumsrena drömmar på sistone och igår åt jag pitabröd, tzatziki, kycklingslamsor. trots att vi kan misstänka att djuren lider. jag köpte en vegetarisk kokbok på bokrean; den jag gav min mamma i födelsedagspresent förra året. jag tror inte hon använt den en enda gång. jag köpte siri huvstedt också, kära siri. jag önskar att jag var på väg till new york.

in other news: på måndag klockan 10 ska jag träffa anna.
ett fyra månader gammalt telefonsamtal har äntligen gett resultat. jag undrar om de får googla sina patienter?

sluta lyssna, glömt allt jag sa, jag mår bra

nu har jag mailat lektionsplaneringen till min mentor. smidigt ålade jag mig in i huden igen. tyngder, axlar, lyft etc.

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber

jag är hudlös: hjärta och själ och blottat kött. jag oxiderar när jag kommer i kontakt med syret i luften men det leder tyvärr inte till att jag upphör existera, bara till att jag tvingas gå omkring i ett äckligt moln av förångade tankar och känslor. de luktar och smakar illa, det känns som sprickande äggskal och jag försöker tvåla in mig själv utan att vidröra kroppen. försöker sortera i fack och lådor: organisera önska vilja kunna tala vänligt långsamt lyssna förstå. det spelar ingen roll, det fungerar inte, allt tränger på. snälla, uppdatera in din facebookstatus. skriv inte en pretentiös modernt lyrisk rad i din bok, för att sedan sätta spotlight på den pretentiösa modernt lyriska raden med orden jag vet, jag är prettomodernt lyrisk nu, jag går inte på det. en apa som säger att den är en apa är fortfrande en apa. träna inte åtta timmar i veckan, försök inte sluta äta godis och kakor för att komma i din balklänning. stjäl inte mitt helt fantastiska skämt om associationer och få andra att skratta. för helvete, gråt inte. kapsla in dina känslor som vi andra. tänk inte positivt, var inte positiv. le inte mot mig och fråga inte hur jag mår, låtsas inte intresse och skratta inte åt det som inte var ett skämt. ta inte i mig, jag behöver RUM. kräv inte, kväv inte. sitt inte och berätta om hur dåligt du mår över att ha åkt hem tidigare, trots att du var så duktig och städade det och det rummet. vi vet att du tycker du var skitbra och att vi andra är lata, vi vet att du inte mår dåligt alls. jag vet det, hon vet det, du vet det. jag känner inte medömkan. jag känner inte skam. jag känner inte skuld; jag sitter rak i ryggen med med mina organ prydligt uppradade i solen och väntar på att molnet ska skingras medan jag spyr hat och galla i tron att det hjälper mot något.

den här skogen gör nånting med mig, jag blir alldeles för ärlig

läger i stugan i skogen. jag har ingen lust. jag hade ingen större lust att åka förra gången heller, men jag åkte ändå och när jag kom hem skrev jag det här:

"snö frihet vidder berg skrapsår, världen bästa pokerfejs, linser bönor morötter chokladpudding, alla i melodfestivalen ser ut som transvestiter och sjunger som halshuggna höns, värmenålar bastu kasta snö som äggvita åka stjärtlapp, staka staka staka, potatiskastning stafett andas lungor bränner, röda kinder och läppar över hela ansiktet (utsmetade av kylan). springer långt och länge och halkar och snubblar och stenarnas tyngd + snöns lätthet slår mig sönder och samman trillar i mossarna blöta fötter men upp igen och vidare, den nya dagen gryr! gryr och jag sover inte, vakna ögon hård madrass vänder sig om och om och om och om igen no sleep går upp frukost mjölk äppelmos rågbröd smör ost, springer alla kalorier åt helvete och köper mörkaste mörka choklad på cooperativet, äter med välbehag. dom små små orden, hackar lök utan att gråta och lämnar fotspår i snön."

jag tror inte det blir riktigt så den här gången.

cogito; ergo dolero

i brist på vettigare sysselsättning (as if...) har jag drabbats av mild hypokondri. igår hade jag diabetes, idag njurinflammation. det går influensa har jag hört; come to mama. sjukdom är det enda som får mig att hundra procent slappna av ty ingen ställer krav på en stackars sjukling. dricka te och ligga på soffan. man slipper dåligt samvete över allt man inte gör.

dessutom är det något fel på en, något andra kan se och förstå. jag vill så hjärtans hjärna (haha! kidding) gärna att det ska vara något fel på mig. något fysiskt som gör att jag är som jag är. något folk kan förstå. en alien vore okej också. mindre förståeligt kanske dock.

jag har ont i ryggen (njurarna!), vilket gör mig grinig och otrevlig att umgås med. stubinen existerar överhuvudtaget inte, den är utbränd, uppbrunnen, finhackad, bortblåst, dödförklarad och begravd. jag är irriterad redan innan någon provocerar mig. och med provocerar menar jag tilltalar. in short: EBMoD.

jävla rygg.

mage?

hjärna.
tröttsamt att vara tänkande.

det största problemet med praktiken imorgon känns just nu som själva transporten dit. antingen åker jag tåg. pendeltåg. hundra svettiga människor. promenad med eleverna från stationen. rödnäst och med såna där små fula hårstrån som bildar en matta ovanför huvudet. kall och rädd i själen. för mycket tid att ha ont i magen på. för tidig morgon. eller så åker jag bil vilket ger mig bilåkarångest istället för elevångest. detta är ev ett plus. eller också inte, dubbel smärta är just dubbel smärta och inte alls delad.

jag vill helt enkelt inte, punkt. jag vill inte undervisa heller, men framförallt vill jag inte åka dit.

det är tre veckor och två dagar kvar nu. ifall någon håller räkningen.

radioteatern ger..

förra praktikperioden förberedde jag mig genom att hysteriskt planera planera planera samtidigt som jag, inte mindre hysteriskt, läste till en stor äcklig tenta. hela jullovet hade jag ont i magen, men jag tänkte att...det får bära eller brista. funkar det så funkar det, om inte så vet jag att det inte funkar och kan göra något annat. typ spränga mig själv i luften. jag fixade tentan och jag fixade praktiken, även om mina planer... hrm, de höll inte ända in i kaklet kan man säga.

en morgon gick jag upp fem eftersom jag kollat på teve istället för att planera morgondagens lektion kvällen innan. en annan gång planerade jag ena klassens lektion på tåget, och tänkte att jag tar den andra klassens på den långa håltimmen mellan lektionerna. bara för att upptäcka att jag läst fel på schemat och hade den andra klassen före den ena och vice versa. ganska traumatiskt. för ena klassen i alla fall, den andra fick en jävligt genomarbetad lektion. jag bytte examinationsform mitt i det hela också och jag är osäker på om någon fattade nånting där ett tag.

"du är bra, du tar kontroll över klassen, du har auktoritet och du har ämneskunskaperna. men du måste få ordning på planeringen, riktigt så bra att du kan improvisera andra världskriget utan förberedelse är du inte". sa mentorn. eleverna så ungefär samma sak, fast mer åt "snäll och bra men jävligt rörig"-hållet. jag sket i det för jag tänkte att ALDRIG MER. jag var så tacksam över att det var slut.

except... well, så länge man inte färdigutbildat sig finns det faktiskt ett MER. och det meret är här nu. den här gången planerar jag inte hysteriskt. jag tänker inte "går det så går det, jag får väl se hur det är", för jag vet hur det är och jag vet att det går fast det inte går. visst, det är klart att det GÅR. jag kommer stå där och jag kommer prata och vägleda de tjugonio små trollen genom mitt ämnesområde. de kommer examineras, säga något snällt eller elakt på utvärderingen och mentorn kommer ge sin kritik. veckorna passerar. det går. men det går med sömnlösa nätter, gråtattacker i ren dödsångest på morgonen innan jag ska åka, magont på tåget, skakad och rörd men med hjärnan tvingad till ishård beslutsamhet... tagning, tack. och så tio sekunders adrelinkick efter avklarad lektion.

det som är svårast den här gången är att jag vet precis hur det är. och jag vill inte tänka på det. jag vet att det lönar sig att vara förberedd, men jag vill inte förbereda mig för förbereda sig är acceptans och jag vill inte acceptera. nu är det dagen innan. jag läser dn och svenska dagbladet, löser några korsord, bloggar lite, äter frukost i god ro, spelar schack, kollar på twin peaks till kvällsmat. tick. tock.

exakt 24 timmar kvar.

shut up, take a walk

lömskt väder, med strålande sol och fem minusgrader men gröna gräsmattor och torr asfalt. om det funnits snö hade det här varit en typisk ångestdag, då alla andra åker skidor, kastar snö på varandra, bygger snögubbar och snöfort och gör snöänglar medan jag sitter inne och fryser och önskar att det ska bli jävligt varmt jävligt fort. jag får ont i ryggen och svettas bara av att titta på glittrande kristaller, det där skarpa hårda ljuset...

jag tänker stavtag efter stavtag över oändlig snötäckt sjö/mörkgröna tallkronor/rådjursspår över isen/mammas trötta andhämtning bakom/pappas snabba smidiga rörelser långt framför/smaken av nyskalad apelsin i munnen/fingrar som fryser av saften och kylan och vantlösheten/varv efter varv... sen våfflor i stugan med grädde och sylt och den dovt brummande värken i huvud och leder och rygg. flammande kinder och svettigt hår, ska vi ta en runda till? men tänk vad skönt det var när man fick komma hem sen, och... göra sina läxor. solen går ner.

en dag med torr asfalt och gröna gräsmattor är mycket mer förlåtande i all sin enkelhet. men förrädiska som sagt, jag frös nästan huvudet av mig under min morgonpromenad till skolan. mössa? vanity, thy name is...

here's my fist, where's the fight?

på väg hem från affären förföljdes jag ett stycke av två unga gossar som härmade min gång under tyst hemligt fnitter. det störde mig men det går absolut inte att vinna mot den typen av persontrakasserier. man kan inte säga åt dem, för det är ju skitkul när folk uppmärksammar ens beteende och blir arga. man kan inte le och säga are we having fun yet? för den kraftpostitionen har man inte som ensam utsatt. man kan ignorera, vilket var vad jag gjorde, men det känns mest fegt och som att man förlorat sin självkänsla. jag blir så förbannad när trettonåringa killar är elak mot mig. då blir jag själv tretton och den fulaste flickan i världen, fast jag i själva verket är en toppsnäcka som dom inte förtjänar att andas samma luft som ens. ungjävlar.

ett fjärde alternativ är ju iofs att typ sparka ner dom. ska nog göra det nästa gång.

du är i alla fall konsekvent, konstant inkompetent

första löppasset på en vecka. efter det förra (11 km mestadels asfalt) satt jag dubbelvikt och halvgrät av smärta nån timme efteråt. sen proppade jag mig själv full med smärtlindrande och gick på kentkonsert. sån där smärta kan vara lite avskräckande och det blev ett litet uppehåll.

idag var det strålande sol och en ledig förmiddag, sånt förpliktigar, jag hasade mig ut i spåret. enligt min pod har jag nu sprungit 3,74 kilometer. snittempo 6 min/km. 250 förbrända kcal. ingen smärta överhuvudtaget, imorgon ska jag utöka både sträcka och tid.

intervaller, långpass, spänst... tävlingssäsongen närmar sig med skrämmande hastighet.

lay me down, to crawl

inatt drömde jag om kollektivt självmord. igår skrev jag om att stopa huvudet i sanden, inatt drömde jag att jag låg i en stor grav tillsamans med några andra brudar, och fick jord skyfflad över mig. levande begravd osv. meningen var att man skulle somna och sen inte vakna mer, men jag blev för stressad av hela grejen. tänkte på vad som ändå är bra i livet och gick till slut därifrån.

trots detta något morbida inslag i nattens aktiviteter, vaknade jag vid gott mod. ty himlen är blå.

ach, ich fühls

låt mig citera mig själv från mitten av februari för fem år sedan:

"Jag har insett att jag kommer få ig på matteprovet. Jag förstår bara inte komplexa tal, jag orkar inte tänka, dom finns ju inte. Polär form, åt helvete. Jag behöver Martin. Kul. Igår var det stjärnklart. På med stereon, högt högt högt, och February stars och ut på balkongen och stirra på stjärnorna i iskylan och tänka aaauuurghgläe. Detta karakteristiska aaauurghgläeläte. Ack. "

ahmenprecis. polär form, åt helvete! tacka vet jag det skrivna ordet.
ska nog lyssna lite på foo fighters nu.

sit straight, smile, shut your mouth

skrivande, ja... planerar ett arbetsområde inom svenska a och fick tillfälle att gå igenom mina papper från svenskakursen. enligt min lärare var jag "aktiv, engagerad, initiativtagande och självständig", trots att jag hela den kursen kände mig som världens ensammaste miffo; tyst eller med fötterna i munnen, lågpresterande och osynlig. mina texter var "mycket underbara". inte bara underbara, kära vänner. utan mycket underbara. jag skrev första kapitlet i en roman, det var "fantastiskt!". jag skrev en novell, den var "otrolig starkt och fint berättad; poetiskt vackert och sorgligt". sen skrev jag en intressant essä och gjorde en mycker bra! intervju. mmm. jag kände att det var bra att läsa igenom det där idag. nu ska jag maila min examenshandledare och sluta stoppa huvudet i sanden. det är behagligt en liten stund, men för eller senare kvävs man. nasty.

alla dessa bord som kom och gick..

det där ljuset i tunneln förvandlas ibland till ett x2000. schplafs. det är rätt tröttsamt när det händer gång på gång. till slut orkar man inte riktigt resa sig längre utan kryper blind fram i mörkret; hittar vägen genom att klamra sig fast vid rälsen. lemlästad och less och hopp-lös. och hopplös.

en av mina specialgrenar är att hela tiden jämföra mig med andra. en annan av mina specialgrenar är att höja mig själv oförtjänt högt mot skyarna. den här sköna kominbationen av självgodhet och självosäkerhet gör att jag gärna dömer ut random folk som korkade, långsamma och dåliga. för att alltså sedan bli skitledsen och känna mig värdelös när de spankar mitt arsle i klassrummet/löpspåret/på gymet. att i akademiska och idrottsliga sammanhang gång på gång vara sämre än andra är tungt och det är ännu tyngre när såna som enligt min hjärnas sjuka förvirrade idéer ska vara sämre än jag, visar sig vara bättre. min egen insats blir så otroligt mycket mindre värd då.

de flesta i min klas har jag dömt ut som fulare, tråkigare, mindre coola, korkade, äckligt klämkäcka eller bara... malmslättsmammiga. det är ett hårt slag för självkänslan varje gång jag upptäcker att det ju är jag som framstår som korkad och ocool och opåläst och förmodligen ganska blond och flamsig. jag vet ju att jag får skylla mig själv. insats ger utfall. tränar man inte, vinner man inte. pluggar man inte, får man dåligt resultat. ett plus ett är två. vitt är en ljus färg.

men det suger och jag vill faktiskt tävla i en gren som jag vinner i snart. typ... hetsätning?

du & jag håller andan & håller händer i språnget

Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån

kräm var en hit sommaren när jag gått ur sexan. jag läste i veckorevyn att den handlade om munsex, det var rätt många som skrev in till såna där spalter och frågade. jag blev förvånad, eftersom jag trodde att den handlade om oralsex. men man är ju rätt våt i munnen också, kom jag fram till innan jag upplystes av någon om att det var samma sak. jag tyckte hur som helst att den var jättebra och på mitt blandband vill jag minnas att det kom mellan vi går och fiskar och lemonheads. det kan vara helt fel, barndomsminnen blir så röriga efter ett tag. mer snygga kulisser än verkligen händelser. zäta köpte singeln och fick b-siodrna rödljus och en helt ny karriär också. jag blev lite rädd för musiken och texterna, de var skrämmande och främmande och obegripliga. fler år senare fick de enorm betydelse, i ett rum som doftade iskallt och rökelse.

Tala högre du som inte bryr dig om
Vad mina händer gör

julen i sjuan önskade jag mig isola i julklapp. jag hade bestämt mig för att jag gillade kent. om du var här hade kraschat in i min förvirrade tonårsvärld där micke gillade anna som gillade peter som gillade maria som hade varit ihop med jakob som nu var kär i mig medan jag bara suktade efter tobias tills jag insåg att olle ville dejta mig. vi hade tighta jeans och fruit of the loom-tröjor och halkade omkring på skateskor i snön och isen på väg till matsalen eller till ica för att köpa godis och semlor (hur känner man igen ett högstadiekid? de går omkring med kurande axlar i klädda nothing but luvtröjor och jeans trots att det är femton minusgrader ute). om duuuuu var häääääääär, sjöng jocke för oss när vi satt mickes mögliga källarsoffa och hängde på tonåringars vis. om jaaag var dääääär, och spanade på varandra med fuktiga blickar.

Våldsamt klar
smeker jag
lätt din hud med tanken

jag fick isola och jag fattade ingenting av vare sig texter eller musik. jag lyssnande ändå förstås och försökte tycka om. på en tjejfest hemma hos I diskuterade jag skivan med I:s mamma, som var mer tonåring än tonårsmorsa. vi enades om att första låten var dålig. vad vi sa om 747 minns jag inte men i trean på gymnasiet läste en klasskamrat den engelska texten högt på en engelska c-lektion och jag skrev den gång på gång i min dagbok, försökte intala mig något som inte var sant.

It won´t hurt when the killing is done by a friend

hagnesta hill kom vintern därpå och det gjorde även kent. till min lilla stad. jag gick dit med min syster och förälskade mig istället i the ark som var förband. det är en helt annan historia, men det är mitt starkaste minne. jag minns ocksåatt vi på vägen hem från konserten stannade till på mcdonalds och träffade två kompisar till min syster. de sjöng någon hade sagt att jag var feeet, lilla ego fy skäms. jag tyckte att det var ganska roligt då. vintern02 grät jag när trumpetslingan ekade ut över löfbergslilahallen men vintern99 var jag bara ett barn. jag dejtade s som inte förstod ett skit. av någonting skulle det visa sig, men framför allt inte av kent. eller, framförallt inte av någonting, men bland annat inte av kent.

Och så blev Du mitt sår
och Jag blöder ihjäl

så här i perspektiv var jag better off without men man vet inte mycket när man är femton. en kentlös period i mitt liv tog vid. jag gick från att vara min egen musiksmak, till att vara någon annans. alice cooper, kängpunk och sepultura. proggrock, lars winnerbäck och slipknot. det dröjde flera år innan jag hittade hem igen.

Jag ville vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är Jag född

jag vaknade upp och insåg att kent släppt en skiva bakom ryggen på mig. b-sidor, som jag inte fick en relation till förrän samtidigt som vapen & ammunition dök upp. det var vår och EB åkte iväg och köpte skivan på rasten. när han kom tillbaka stod vi vid hans skåp och lyssnade i varsinn hörsnäcka. sundance kid. åh bra den är, fy fan vad bra den här, ropade han upphetsat och jag tänkte hallå, jag är ett kentfan ju, varför har inte jag köpt skivan? sen åkte jag hem och laddade ner den. hehe. och jag förälskade mig.

Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

våren var vacker det året, som den är alla år, och lite vackrare blev den med hjälp av V&A och b-sidor, som jag upptäckte och tog till mitt hjärta. jag sög i mig varje textrad, kunde ligga stilla timme efter timme och låta ord och toner falla in och ut ur kroppen lite som de behagade. jag spelade fotboll med bara fötter på gräset nere vid stranden och ropade LID FÖR KONSTEN ELLER BRINN när tånaglarna flög åt alla håll och jag sov med en bultande smärta som var överkomlig eftersom jag var så jävla lycklig. och lite olycklig.

Om Jag förlorar dig
Då har Jag ingenting kvar
Förlåt mig men Du är allt Jag har

den sommaren såg jag kent live på kalas. jag stod nästan längst fram och fick vatten i ansiktet och tappade bort mina vänner men hittade nya och jag tror att jag hade en blå sjal men jag minns inte en enda låt de spelade. precis som första gången jag såg dom minns jag tydligare ett annat band, thåström som spelade efteråt och fick mig att minnas att jag var något av ett fan av även den mannen. alltid rött, alltid rätt och jag skakade näven i luften och soloröjde så gruset sprätte. det hör inte hit, men det var roligt.

den hösten upplevde jag sedan något av det värsta jag varit med om och kent smärtade så hårt att jag ibland inte kunde andas. jag valde att lyssna på blümchen eftersom jag inte stod ut med något som berörde djupare än så.

Långsamt långsamt, åh så långsamt
Så gled vi in i glömskan där ljuset är svagt
Det som var: du och jag

så kom vintern02 och kent turnerade igen. de skulle till karlstad, och det skulle även jag bestämde jag. med E som sällskap, det bestämde jag också. det var den 22 november, min namnsdag, och jag sprang runt i korridorerna och fnittrade hela dagen. övertalade m och ap att följa med så att jag skulle kunna åka bil och spelade in en skiva att lyssna på medan vi åkte dit. jag hade glitter i hela kroppen och för en gångs skull var jag hundra procent närvarande. inga förband, inga efterband, inga distraktioner. jag grät till lilla ego och jag hoppade högre än alla andra till vinter02. jag fick en kyss medan kärleken väntade och jag lyftes upp av starka armar under elit. det var en magisk upplevelse och på vägen hem sa jag till min chaufför att det inte gjorde något om han körde ihjäl oss på vägen hem för jag var beredd att dö. men jag dog inte. däremot skrev jag en ungdomsroman den våren, en liten kärlekshistoria där varje kapitel hade en titel som var en textrad ur en kentlåt. den blev inte särskilt bra, men jag är forfarande rätt stolt över just den biten.

längtan, alltid denna längtan,
härifrån långt bort
långt, långt bort

när nästa kentskiva kom hade jag flyttat till linköping. jag hade tusen saker i hjärnan och kent var inte riktigt en av dom. det fanns så mycket annat, och oundvikligen påverkas man av den man bor med. jag köpte och jag lyssnade men jag hittade inget särskilt. dojd var en vinterskiva, men det var vår när den kom, det var felet. de turnerade, så nära som i norrköping, men jag brydde mig inte om att gå dit.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut

vinter05 och dags för the hjärta och smärta EP. det var ljummen luft och doften av döda löv; blöta och smetiga på klafsigt gräs och våt asfalt. och gatlyktorna var oranga under himlen; mörkblå och ljus och gyllene. jag gick fort, smattrade fram över asfalten i jeans och gympaskor och ville gråta när jag lät the hjärta och smärta eka genom huvudet.

Låt mig behålla det här
Det kan väl jag vara värd
Kom och slå sönder min värld
Det är allt jag begär

jag hitade hem till dojd också, fann mina guldkorn. i höstas kom tillbaka till samtiden och de hittade precis rätt i mitt synthstela hjärta. det sög i magen när jag läste förhandsrecensioner och jag laddade hem skivan, tog med den ut på en lång promenad för att kunna lyssna ordentligt första gången. tyck synd om mig, jag är ensammast i sverige. jag bokade en dyr biljett och såg dom i stockholm, sen bokade jag en dyr biljett igen och åkte till göteborg en vecka senare. jag stod längst fram och sjöng och dansade och skrek och älskade de där gamla gossarna som varit med mig så länge. jag önskar att jag kunde få höra rödljus, när det blåser på månen, noll, celsius, en himmelsk drog, beskyddaren, istället för ljud... men jag nöjer mig med det nya, vad än jocke gräver upp ur sångskattkistan finns det ett minne, en känsla, något att beröra.

Den som går igen, kommer tillbaks
En dag ska alla skulderna betalas

jag tror att de har kontrakt på fyra skivor till och jag vet att jag alltid kommer lyssna.

jag bet min tunga när du log

det går över det går över det går aldrig över

när jag var barn ogillade jag andra barn, och det var ganska ömsesidigt. jag föredrog en god bok framför en elak klasskamrat alla gånger. och att barn faktiskt är elaka det ska vi ha klart för oss direkt. djungelns lag råder på skolgård och i klassrum, duger man inte stenas man mentalt till döds. jag hade näbbstövlar, fräknar och thoreskogmankäft; det gäller att vara jävligt socialt kompetent om man ska komma undan med det. i was not. däremot var jag outhärdligt lillgammal, överläst och självgod. jag fick iofs pussa söta pojkar ändå och leka med coola jennifer som hade fri tillgång till både video och teve i sitt hus, men jag föredrog ändå böcker. för plötsligt stod man där inför förnedringen att plötsligt bli ersatt av en snyggare person, både vid peters pussmun och jenniers video och på den tiden var jag inte lika bra på att hålla god min.

när jag var tonåring ogillade jag andra tonåringar. inte mina närmsta vänner förstås, och egentligen är nog ogilla fel ord. jag var rädd för andra tonåringar. tonåringar var höjgljudda och de söp och rökte och kallade andra tonåringar för hippiehora (andra tonåringar being me). högstadiet var en orgie i anpassning och inpassning och uppassning på de som var snäppet högre på coolhetsskalan. om man valde att ha grönt hår, som bästisemma, eller ha hög svart hatt och långkjol, som bästishanna, passade man inte in. som uppkäftigt redhead med en förkärlek till konstiga grabbar med konstiga piercings och lustiga frisyrer, passade man inte heller in. det är helt okej ändå, så länge man känner sig snygg och har roligt. men man betalar priset i form av sparkar, slag och hårda ord från moppepojkarna. man betalar i rädsla. varsågod och casha in. entaximocka.

sådär är ju inte gymnasiet. lagarna är inte lika hårda där, så länge man är bland sina egna. kära naturnördar, vad jag älskade er alla. ge mig stålbågade glasögon, integraler, luftmotståndsskämt (försumbart!) och mvgtävlingar! ge mig tryggheten på väg till matsalen; elprogrammets snöbollar når inte mig, liten flicksnärta i en mullrande naturgrabbhög. att vara en del av många, att passa in utan att anpassa sig. det var bra år, men det botade inte min tonårsskräck.

gymnasieskolan där jag praktiserar är enorm. här finns elare, naturvetare, esteter, handelsfjollor och frisörer. de sveper omkring i sina små gäng; fnittrande flickor i hårspraysdoft och leggings och bruna stövlar; bullrande gossar i skäggstubb och luvtröjor. de hör samman, de hör ihop, de är en del av det där varje dag. tonårsvärlden. när jag går den spikraka vägen från stationen till skolan, förbi åhléns och storgatan och konditoriet och ån och skogsdungen, knyts mina tarmar varv efter varv kring varandra i ett försök att fly ur magen, gärna via en praktfull spya. jag andas tonårsluft, gymnasieångest, hormoner och hierarki. jag passar inte in. som en främling passerar jag i några veckor, en promille av kidsen träffar jag i klassrummet men resten finns bara där i rasthallarna, i matsalen, på väg någonannanstans. de ger mig en blick och jag krymper bortom alla fem år som passerat sen jag själv var en av dom,sjunker ner till högstadienivå. jag är femton, jag är ensam, jag är rädd och jag är fel person på en plats som jag inte orkar låtsas är rätt längre. jag vill inte praktisera, jag vill inte vara där.

problemet är att jag ska vara där. i fyra långa veckor. varje dag. med nerböjt huvud, dansande tarmar och hjärtklappning, huvudvärk, stressmage. jag vet hur det blir och för att sammanfatta denna textexplosion i några få ord: i'm not a fan.

My baby just cares for me

Om jag någon gång i en gravid framtid börjar prata om mitt barn som "bebis" får ni jättegärna typ döda mig. Jag har alltid tyckt att "penis" är ett hejdlöst roligt ord eftersom man nästan alltid skriver om det i obestämd form singular. För in penis. Men att prata om ett barn, vare sig det ligger i magen eller utanför, i samma obestämda form ger mig dödsryckningar. Bebis! Ordet är fult i bestämd form också i och för sig men... "när jag kände bebis röra sig i magen/såg bebis suga på tummen/tappade bebis i betongrappen". Whaaaa. BEBISEN. Eller ännu hellre; barnet. Mitt barn. Vårt barn. Det genetiska köttstycket i mitt inre. Det dreglande monstret i en hembygd våningssäng.

En gång i tiden hade jag en bloggare på min favoritlista. Hon skrev om mat, litteratur och inredning. Tipptopp. Sen blev hon gravid och det var spyor hit och spyor dit och magen växte och... bebis sparkade. Bebis sågs på ultraljud. Bebis skulle komma till sommaren. Bebis skulle heta this or that. Jag djupandades, accepterade, fortsatte läsa. Sen tryckte hon ut ungen och FORTSATTE OMNÄMNA DEN SOM BEBIS. Bebis skrattar! Bebis ler! Bebis har fått 237283291321 nya små bodies i linblomsgrönt, sommarnatthimmelsblått och karamellrosa. Bebis döps till Elin/Elsa/Stella/Sigrid men fortsätter omnämnas som Bebis! 99% ful unge med runda kinder, pliriga ögon och tredubbel haka. 1% matlagning, inredning och litteratur.

Den här bloggaren finns inte på min favoritlista längre (jag går bara dit ibland för att försjunka i ljuv irritation).

Imorgon: fler saker jag irriterar mig på! Stay tuned.

I need som fine whine

Saker man kan göra för att "bättra på humöret" under vintermånaderna, enligt Aftonbladet. Mina gnälliga, negativa kommenatarer i kursivt.

1. Surfa in på nätet och donera hundra kronor till välgörande ändamål, till exempel Rädda Barnen eller Cancerfonden.

Jag får allvarlig ångest av varenda utgift. Jag vet, man borde bli lycklig av att vara en jävligt fin människa som tänker på andra. Men jag skulle inte vilja kalla det för en "snabb lyckokick" att tära på mina ångestfyllda studentresurser.

2. Skriv ner fem saker som har blivit bättre i ditt liv det senaste året

Såna här är extra roliga när man mest kommer på saker som blivit sämre i ens liv det senaste året. Undantag finns. Men varför förutsätts det att man kan komma på fem glada saker? För att annars är man deprimerad? ... jahaa...

3. Ring en släkting eller en vän som du vet garanterat lyckas få dig att skratta.

Min telefonfobi gör att den här punkten inte riktigt kommer ti5ll sin rätt. Fast annars, okej. Vänner är bra. Skrattande vänner extra bra.

4. Titta igenom sommarens semesterbilder och dröm dig tillbaka... Försök få in lite sommarkänsla hemma samtidigt - på med bikinin och drick iskalla drinkar till salsamusik!

Oh dear. För det första: sommarbilder ger mig nothing but ångest. Hur vet man om det nånsin kommer bli sådär fint igen? Och hur kan det vara så många, långa monstruöst kalla månader kvar dit? Dessutom regnar det bara. Jämt. För det andra: iskalla drinkar? Jag fryser bara av ordet (för tillfället iklädd tjock tröja och en rejäl halsduk) (inomhus). Bikini? Salsa? Salsa? Really? No.

5. Planera in en stor fest med middag för dina närmaste vänner

Låt mig berätta lite om mig själv: få saker ger mig så kraftig ångest och stress om att behöva vara ansvarig för något. Och stor fest för mina närmsta vänner? Alla... två? De andra är visserligen psykiskt nära men geografiskt avlägsna. Och fattiga.

6. Mejla en vän du inte haft kontakt med på länge.

Det kan man förstås göra. Om dom svarar nån jävla gång. Att prata ut i ett tomt rum är halvkul.

7. Sätt på din favoritlåt, dra för gardinerna och dansa som en galning runt hela lägenheten

Detta kräver att ens favoritlåt är dansbar. Annars okej. Visst. Jag dansar då. Här mellan klädhögarna och möblerna.

8. Köp en stor påse choklad och hyr en riktigt härlig superromantisk komedi

Ser jag ut som jag behöver äta en stor påse choklad? Ser jag ut som jag gillar härliga superromantiska komedier? Bite me.

9. Unna dig en stor bukett blommor att ställa på köksbordet.

Unna dig = se det som värt det ekonomiskt i guess. Blommorna skulle få trängas med två veckors ansamling av tidningar, fyra dagars skitig disk, en smutsig duk och några kokböcker. Sen dör dom efter tre dagar och man får slänga ut dom. Eller låt dom stå och fälla sina kronblad. Beblanda sig med tidningarna och disken och duken och böckerna. Alternativt ruttna och dö och börja lukta. Nej, det är inte värt det. Ekonomiskt.

10. Rota fram dina äldsta cd-skivor, de du helst inte vill erkänna att du faktiskt har. Lyssna på dem på högsta volym i bilen - och sjung med

Jag har behandlat mina cd-skivor så oömt att de dött. De jag skäms för att jag har vill jag inte lyssna på. Jag åker aldrig bil. Men jag sjunger gärna med, det ska jag erkänna.

För att summera: jag borde nog börja städa, vattna blommorna och bearbeta min ångest. Och sluta läsa Aftonbladet.

Jag har rätt, jag har rätt, du har fel

Idag tänkte jag utgjuta lite hat över alla som skriver julen med stor bokstav. Det gör fysiskt ont i ögonen att läsa meningar som "Det är så skönt nu när man är tillbaka från Julen, jag har saknat min katt". Tillbaka från vem sa du? Pust. Jag tror inte jag kommer tycka om att vara svensklärare, jag kommer börja gråta av barnens uppsatser. (det värsta är att jag börjar tvivla på mig själv här... det skrivs väl ändå inte Julen?)

Apropå börja gråta funderar jag på att skippa det här med att vara tjej snart. Jag är inte intresserad av några äggstockar, kan vi plocka bort dom tack? Jag vägrar underkasta mig hela pms-helvetet månad efter månad efter månad efter månad bara för att eventuellt någon gång klämma ut en avkomma som kommer skriva Julen och inte kunna förverkliga mina drömmar ("det är klart du ska gå estet, rebecka lilla, mamma fick inte gå estet så nu ska du göra NEJ du ska inte gå natur, matte är tråkigt, kan du inte skriva en dikt om hur du känner istället?"). Jag vägrar bli en sämre människa en hel vecka i månaden, jag vägrar ha ont och börja tjuta för ingenting och fantisera om att bli liggande i snön och slippa deala med hela livs-prylen.

Sådär, nu har jag vägrat. Nu ska jag tvätta.

I want a perfect body, I want a perfect soul

Bra Singstarlåtar: Creep med Radiohead och Paranoid med Black Sabbath.
Dålig Singstarlåt: The greatest love of all med Whitney Houston.

När kan jag flytta in?

Jag läser Tillsammans är man mindre ensam. Igen. Och givetvis blir jag genast 20 kilo lättare, går i tunga kängor, äter croissant till lunch och tänker hoppigt med tre punkter efter varje mening. Det är alltid sådär, fast värre när jag var yngre. Jag läste Och de vita skuggorna i skogen, om Rosilda som var stum, och blev plötsligt väldigt tystlåten. Jag läste Peter Pohls Jag är kvar hos er om hjärntumören, fick våldsam huvudvärk och var tvungen att hanteras varsamt.

Men nu är jag alltså Camille. Fast naturligtvis inte i närheten av lika skör, begåvad, stark, gracil, svår, stolt och modig. Handlingskraftig. Jag tröstar mig med att hon är 26. Jag är fortfarande ung? (ja för de där karaktärsdragen brukar ju komma smygande... begåvningen har man väl inte från födseln, nej? ...jo). Jag älskade också att rita när jag var liten. Det blev aldrig bra, jag hade inte tillräckligt med fantasi. Jag skriver istället men det är lite samma sak där. Folkuniversitetet håller en kurs i "självbiografiskt skrivande". Det vore det då...

(se, punkterna! damn)

Min favoritmening: "Bilresan morgon därpå kändes, hmm... ganska lång".

Den är utläst nu och jag är löjligt lycklig inombords.
Jag grät lite, men inte lika mycket som första gången.

Broken promise land

Jag tänkte på det här med nyårslöften idag igen när jag hällde upp min frukost. Min kompis har lovat att inte äta godis på hela året. Ett så kallat godislöfte. Undantagen gäller efterrätt och situationer "där mormor blir ledsen om jag tackar nej". Efterrättsundantaget skulle vara helt värdelöst i mitt fall; efterrätterna är min svaga punkt. Kakor! Men apart from that skulle jag aldrig kunna ge ett sånt nyårslöfte. Lova saker för ett helt år känns helt onaturligt för mig. Man vet ju aldrig vad som händer, viskar min hjärna nervöst. Ett år är så långt, så många årstider, så många olika faser. Tänk om en terrorist kommer och tvingar mig att äta godis?

Eh... Okej, kanske inte. Min poäng här är: jag kan inte bestämma mig för att göra saker på ett visst sätt under en längre tidsperiod än typ en vecka. I nödfall två: inför jullovet lyckades jag undvika godis och sötsaker och skräp under två veckor. Jag tränade mycket då också; ett varv kring rydsfemman, två varv kring rydsfemman... Stolta steg ut mot eklandskapet, nittio minuter på klockan. Två veckor, sen hemhem och fram med sötsakerna. Nej tack mamma, jag vill inte ha någon kaka efter maten. Ja okej, en liten då. Nej tack pappa, ingen choklad för min del. Eller, ja jag tar en bit då. Pizza till lunch? Okej... Vin till maten? Visst. Har vi mer öl? Jag tar en kaka till också.

Fast sen var det ju löpturerna. Asfaltsbackarna mot dalen och sen långa kliv på mjukt underlag. Det är kanske bästa känslan i världen, när smärtan släpper och andetagen flyter ut. När stegen bara blir längre och längre och man lämnar konkurrenterna bakom sig. Okej, nu var konkurrenten min far och han kanske skulle föredra termen "sällskap", but still. Jag vann...

Men nu är jag hemma igen. Och godisvanorna, pizzavanorna, kakvanorna sitter i. Löpvanan däremot har seglat bort, blivit sporadisk och motstpänstig. Det är ju mycker roligare att sitta vid internet!

.....

Men långsiktiga löften alltså. Inte min grej.