I need som fine whine

Saker man kan göra för att "bättra på humöret" under vintermånaderna, enligt Aftonbladet. Mina gnälliga, negativa kommenatarer i kursivt.

1. Surfa in på nätet och donera hundra kronor till välgörande ändamål, till exempel Rädda Barnen eller Cancerfonden.

Jag får allvarlig ångest av varenda utgift. Jag vet, man borde bli lycklig av att vara en jävligt fin människa som tänker på andra. Men jag skulle inte vilja kalla det för en "snabb lyckokick" att tära på mina ångestfyllda studentresurser.

2. Skriv ner fem saker som har blivit bättre i ditt liv det senaste året

Såna här är extra roliga när man mest kommer på saker som blivit sämre i ens liv det senaste året. Undantag finns. Men varför förutsätts det att man kan komma på fem glada saker? För att annars är man deprimerad? ... jahaa...

3. Ring en släkting eller en vän som du vet garanterat lyckas få dig att skratta.

Min telefonfobi gör att den här punkten inte riktigt kommer ti5ll sin rätt. Fast annars, okej. Vänner är bra. Skrattande vänner extra bra.

4. Titta igenom sommarens semesterbilder och dröm dig tillbaka... Försök få in lite sommarkänsla hemma samtidigt - på med bikinin och drick iskalla drinkar till salsamusik!

Oh dear. För det första: sommarbilder ger mig nothing but ångest. Hur vet man om det nånsin kommer bli sådär fint igen? Och hur kan det vara så många, långa monstruöst kalla månader kvar dit? Dessutom regnar det bara. Jämt. För det andra: iskalla drinkar? Jag fryser bara av ordet (för tillfället iklädd tjock tröja och en rejäl halsduk) (inomhus). Bikini? Salsa? Salsa? Really? No.

5. Planera in en stor fest med middag för dina närmaste vänner

Låt mig berätta lite om mig själv: få saker ger mig så kraftig ångest och stress om att behöva vara ansvarig för något. Och stor fest för mina närmsta vänner? Alla... två? De andra är visserligen psykiskt nära men geografiskt avlägsna. Och fattiga.

6. Mejla en vän du inte haft kontakt med på länge.

Det kan man förstås göra. Om dom svarar nån jävla gång. Att prata ut i ett tomt rum är halvkul.

7. Sätt på din favoritlåt, dra för gardinerna och dansa som en galning runt hela lägenheten

Detta kräver att ens favoritlåt är dansbar. Annars okej. Visst. Jag dansar då. Här mellan klädhögarna och möblerna.

8. Köp en stor påse choklad och hyr en riktigt härlig superromantisk komedi

Ser jag ut som jag behöver äta en stor påse choklad? Ser jag ut som jag gillar härliga superromantiska komedier? Bite me.

9. Unna dig en stor bukett blommor att ställa på köksbordet.

Unna dig = se det som värt det ekonomiskt i guess. Blommorna skulle få trängas med två veckors ansamling av tidningar, fyra dagars skitig disk, en smutsig duk och några kokböcker. Sen dör dom efter tre dagar och man får slänga ut dom. Eller låt dom stå och fälla sina kronblad. Beblanda sig med tidningarna och disken och duken och böckerna. Alternativt ruttna och dö och börja lukta. Nej, det är inte värt det. Ekonomiskt.

10. Rota fram dina äldsta cd-skivor, de du helst inte vill erkänna att du faktiskt har. Lyssna på dem på högsta volym i bilen - och sjung med

Jag har behandlat mina cd-skivor så oömt att de dött. De jag skäms för att jag har vill jag inte lyssna på. Jag åker aldrig bil. Men jag sjunger gärna med, det ska jag erkänna.

För att summera: jag borde nog börja städa, vattna blommorna och bearbeta min ångest. Och sluta läsa Aftonbladet.

Jag har rätt, jag har rätt, du har fel

Idag tänkte jag utgjuta lite hat över alla som skriver julen med stor bokstav. Det gör fysiskt ont i ögonen att läsa meningar som "Det är så skönt nu när man är tillbaka från Julen, jag har saknat min katt". Tillbaka från vem sa du? Pust. Jag tror inte jag kommer tycka om att vara svensklärare, jag kommer börja gråta av barnens uppsatser. (det värsta är att jag börjar tvivla på mig själv här... det skrivs väl ändå inte Julen?)

Apropå börja gråta funderar jag på att skippa det här med att vara tjej snart. Jag är inte intresserad av några äggstockar, kan vi plocka bort dom tack? Jag vägrar underkasta mig hela pms-helvetet månad efter månad efter månad efter månad bara för att eventuellt någon gång klämma ut en avkomma som kommer skriva Julen och inte kunna förverkliga mina drömmar ("det är klart du ska gå estet, rebecka lilla, mamma fick inte gå estet så nu ska du göra NEJ du ska inte gå natur, matte är tråkigt, kan du inte skriva en dikt om hur du känner istället?"). Jag vägrar bli en sämre människa en hel vecka i månaden, jag vägrar ha ont och börja tjuta för ingenting och fantisera om att bli liggande i snön och slippa deala med hela livs-prylen.

Sådär, nu har jag vägrat. Nu ska jag tvätta.

I want a perfect body, I want a perfect soul

Bra Singstarlåtar: Creep med Radiohead och Paranoid med Black Sabbath.
Dålig Singstarlåt: The greatest love of all med Whitney Houston.

När kan jag flytta in?

Jag läser Tillsammans är man mindre ensam. Igen. Och givetvis blir jag genast 20 kilo lättare, går i tunga kängor, äter croissant till lunch och tänker hoppigt med tre punkter efter varje mening. Det är alltid sådär, fast värre när jag var yngre. Jag läste Och de vita skuggorna i skogen, om Rosilda som var stum, och blev plötsligt väldigt tystlåten. Jag läste Peter Pohls Jag är kvar hos er om hjärntumören, fick våldsam huvudvärk och var tvungen att hanteras varsamt.

Men nu är jag alltså Camille. Fast naturligtvis inte i närheten av lika skör, begåvad, stark, gracil, svår, stolt och modig. Handlingskraftig. Jag tröstar mig med att hon är 26. Jag är fortfarande ung? (ja för de där karaktärsdragen brukar ju komma smygande... begåvningen har man väl inte från födseln, nej? ...jo). Jag älskade också att rita när jag var liten. Det blev aldrig bra, jag hade inte tillräckligt med fantasi. Jag skriver istället men det är lite samma sak där. Folkuniversitetet håller en kurs i "självbiografiskt skrivande". Det vore det då...

(se, punkterna! damn)

Min favoritmening: "Bilresan morgon därpå kändes, hmm... ganska lång".

Den är utläst nu och jag är löjligt lycklig inombords.
Jag grät lite, men inte lika mycket som första gången.

Broken promise land

Jag tänkte på det här med nyårslöften idag igen när jag hällde upp min frukost. Min kompis har lovat att inte äta godis på hela året. Ett så kallat godislöfte. Undantagen gäller efterrätt och situationer "där mormor blir ledsen om jag tackar nej". Efterrättsundantaget skulle vara helt värdelöst i mitt fall; efterrätterna är min svaga punkt. Kakor! Men apart from that skulle jag aldrig kunna ge ett sånt nyårslöfte. Lova saker för ett helt år känns helt onaturligt för mig. Man vet ju aldrig vad som händer, viskar min hjärna nervöst. Ett år är så långt, så många årstider, så många olika faser. Tänk om en terrorist kommer och tvingar mig att äta godis?

Eh... Okej, kanske inte. Min poäng här är: jag kan inte bestämma mig för att göra saker på ett visst sätt under en längre tidsperiod än typ en vecka. I nödfall två: inför jullovet lyckades jag undvika godis och sötsaker och skräp under två veckor. Jag tränade mycket då också; ett varv kring rydsfemman, två varv kring rydsfemman... Stolta steg ut mot eklandskapet, nittio minuter på klockan. Två veckor, sen hemhem och fram med sötsakerna. Nej tack mamma, jag vill inte ha någon kaka efter maten. Ja okej, en liten då. Nej tack pappa, ingen choklad för min del. Eller, ja jag tar en bit då. Pizza till lunch? Okej... Vin till maten? Visst. Har vi mer öl? Jag tar en kaka till också.

Fast sen var det ju löpturerna. Asfaltsbackarna mot dalen och sen långa kliv på mjukt underlag. Det är kanske bästa känslan i världen, när smärtan släpper och andetagen flyter ut. När stegen bara blir längre och längre och man lämnar konkurrenterna bakom sig. Okej, nu var konkurrenten min far och han kanske skulle föredra termen "sällskap", but still. Jag vann...

Men nu är jag hemma igen. Och godisvanorna, pizzavanorna, kakvanorna sitter i. Löpvanan däremot har seglat bort, blivit sporadisk och motstpänstig. Det är ju mycker roligare att sitta vid internet!

.....

Men långsiktiga löften alltså. Inte min grej.

Bästa julklappen: en väska med följande tryck

well if you start me up

Sidan jag vanligtvis skriver på ligger nere och till slut fanns det så många saker i min hjärna som ville ut att jag var tvungen att starta en ny blogg. Min sjunde i ordningen tror jag; jag har ett rätt välutvecklat behov av att skriva av mig. Mitt vanliga ställe fungerar ändå inte längre att skriva på, för många jag känner vet var jag finns och jag är för lätt att hitta. Dessutom är texterna för gamla. Fyraåriga dagböcker borde inte få finnas på internet längre, jag borde rensa ut.

Men det är mycket man borde. Särskilt idag, dagen natten på nya året. Eller första natten. Eller andra natten är det ju. Jag borde ha nyårslöften som jag inte kommer infria, för det gör jag aldrig. Jag är generellt sätt dålig på att göra saker. Borde kanske ge löfte om att börja med det? Fast det är roligare med förhoppningar än med löften. Jag hade typ 20 löften inför 2007. Jag infriade ungefär ett. Kanske två, om man ska vara generös. Ett av dom ledde till ytterligare nedskräpning av jorden och en omättlig hunger efter att återbesöka New York. Det andra ledde till att jag fortsatte vräka ut mitt liv till allmän beskådan. På det där andra stället. Resten (ta hand om mina blommor, träna regelbundet, äta nyttigare, inte stöka ner så förbannat jämt, vara lycklig och lyckad, göra saker i tid, bli mer social och ansvarstagande osv) misslyckades jag med. Rejält.

2007 var ett skitår. Det finns ingen anledning att linda in det snyggt för så var det. Skit-år. Ett år av skit. Januari och februari balanserade på sammanbrottets kant, med tentor och praktik och iskyla. Mars och april handlade mycket om uppsatsen som nästan aldrig skrevs, och om en vänskap som spårade ur. Halva maj var New York och oändligt feta lår. Andra halvan var stenhård träning, krympande midjemått (även lår), panikopponering, sommarhetta i majnatten på balkong med tunna strumpor och muntaböcker. Det var en rätt bra månad ändå, när jag tänker efter. Juni var regn och regn och regn och träning och träning och sedan Göteborgsregn och bergochdalbana. Juli var stressen, ångesten, hetsätning, ansiktsutslagen, den bleknande solbrännan, de onändliga massorna av barn och föräldrar och pappersarbete och återigen stress. Augusti fyllde jag ett otrevligt ojämt antal år och sedan skenade tåget rätt in i depressionsväggen och psyktelefonen och NovemberSamtalen. Och nästanflytten och återhämtningen. Fast inget hände ju egentligen.

2008 kommer jag ta studenten höll jag på att skriva; jag menar naturligtvis ta examen. 23 år och färdigutbildad. What gives? Därmed kommer jag även flytta. Samt få mitt första jobb. Jag hoppas på regnbågar. Jag hoppas på att jag kommer vilja ha min framtid, och att jag förändrar den om så inte är fallet. Jag hoppas på färre nätter med varm mjölk, tunnbrödsrullar med rödlök och ett slut på det här med kliande sår på innerlåret (sår som kommer sig av att mina träningsbyxor skaver in i min prejullovsrelaterade fetma). Jag hoppas även på en bra c-uppsats, en avklarad munta, och en macbook. Det var nog felet med 2007; jag trodde för mycket. Man ska inte tro, man ska hoppas.

Eller nä. Man ska inte hoppas, man ska VETA och sen ska man VERKSTÄLLA.

Förresten lärde jag mig dricka öl 2007, det var bra. Jag har alltid tänkt att jag är en öltjej, och det har varit en grav besvikelse för mig när jag gång efter gång äcklad tvingat i mig en lapin och därefter generat smuttat på min cider. Eller föralldel hällt i mig ett par flaskor vin (ej att rekomendera, really). Men numera dricker jag alltså öl! Det firar vi.

Andra saker jag tänkte skriva om: Tabita, alternativen i livet, nyårsnatten, min bergmanfamilj, min otillräcklighet, facebook (hah!), intressanta helgonraggningsmail, hemstadsproblematik och träningsskryt. Men det får bli en annan dag. Eller natt. Troligen natt.

Eller jo lite träningsskryt förresten: jag har under dagarna 24-30 januari sprungit totalt 51,8 km löpning. Jag är lite nöjd med det faktiskt. Ett bra avslut på skitåret. Nu ska vi bara fortsätta samma väg.