Jag läser Tillsammans är man mindre ensam. Igen. Och givetvis blir jag genast 20 kilo lättare, går i tunga kängor, äter croissant till lunch och tänker hoppigt med tre punkter efter varje mening. Det är alltid sådär, fast värre när jag var yngre. Jag läste Och de vita skuggorna i skogen, om Rosilda som var stum, och blev plötsligt väldigt tystlåten. Jag läste Peter Pohls Jag är kvar hos er om hjärntumören, fick våldsam huvudvärk och var tvungen att hanteras varsamt.
Men nu är jag alltså Camille. Fast naturligtvis inte i närheten av lika skör, begåvad, stark, gracil, svår, stolt och modig. Handlingskraftig. Jag tröstar mig med att hon är 26. Jag är fortfarande ung? (ja för de där karaktärsdragen brukar ju komma smygande... begåvningen har man väl inte från födseln, nej? ...jo). Jag älskade också att rita när jag var liten. Det blev aldrig bra, jag hade inte tillräckligt med fantasi. Jag skriver istället men det är lite samma sak där. Folkuniversitetet håller en kurs i "självbiografiskt skrivande". Det vore det då...
(se, punkterna! damn)
Min favoritmening: "Bilresan morgon därpå kändes, hmm... ganska lång".
Den är utläst nu och jag är löjligt lycklig inombords.
Jag grät lite, men inte lika mycket som första gången.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment