Broken promise land

Jag tänkte på det här med nyårslöften idag igen när jag hällde upp min frukost. Min kompis har lovat att inte äta godis på hela året. Ett så kallat godislöfte. Undantagen gäller efterrätt och situationer "där mormor blir ledsen om jag tackar nej". Efterrättsundantaget skulle vara helt värdelöst i mitt fall; efterrätterna är min svaga punkt. Kakor! Men apart from that skulle jag aldrig kunna ge ett sånt nyårslöfte. Lova saker för ett helt år känns helt onaturligt för mig. Man vet ju aldrig vad som händer, viskar min hjärna nervöst. Ett år är så långt, så många årstider, så många olika faser. Tänk om en terrorist kommer och tvingar mig att äta godis?

Eh... Okej, kanske inte. Min poäng här är: jag kan inte bestämma mig för att göra saker på ett visst sätt under en längre tidsperiod än typ en vecka. I nödfall två: inför jullovet lyckades jag undvika godis och sötsaker och skräp under två veckor. Jag tränade mycket då också; ett varv kring rydsfemman, två varv kring rydsfemman... Stolta steg ut mot eklandskapet, nittio minuter på klockan. Två veckor, sen hemhem och fram med sötsakerna. Nej tack mamma, jag vill inte ha någon kaka efter maten. Ja okej, en liten då. Nej tack pappa, ingen choklad för min del. Eller, ja jag tar en bit då. Pizza till lunch? Okej... Vin till maten? Visst. Har vi mer öl? Jag tar en kaka till också.

Fast sen var det ju löpturerna. Asfaltsbackarna mot dalen och sen långa kliv på mjukt underlag. Det är kanske bästa känslan i världen, när smärtan släpper och andetagen flyter ut. När stegen bara blir längre och längre och man lämnar konkurrenterna bakom sig. Okej, nu var konkurrenten min far och han kanske skulle föredra termen "sällskap", but still. Jag vann...

Men nu är jag hemma igen. Och godisvanorna, pizzavanorna, kakvanorna sitter i. Löpvanan däremot har seglat bort, blivit sporadisk och motstpänstig. Det är ju mycker roligare att sitta vid internet!

.....

Men långsiktiga löften alltså. Inte min grej.