sometimes, it's just like nothing's worth saving

det är lätt att tänka att jag är svag, men det är inte sant. jag är stark och tuff och jag gör saker som skulle imponera på mig om någon annan gjorde det. som helgens tävlingar, där jag inte bara sprang två hårda lopp utan dessutom genomförde det väl. att springa nio komma sju kilometer (fågelvägen) på nittiotre minuter klockan sju på morgonen är kanske inte våldsamt imponerande, men det är mer imponerande om man betänker den stenbundna terrängen, den kluriga orienteringen, de tre timmarna med sömn jag fått den natten, och så sjukilometersloppet dagen innan (femtioen minuter). priset var ben som fortfarande inte återhämtat sig, illamående, trötthet och oförmåga att göra något som helst vettigt igår eftermiddag och kväll. men det var roligt, särskilt intensiva lyckokänslor fick jag när jag klättrade uppför ett snårigt hygge och lämnade en manlig konkurrent bakom mig. eller när jag höll riktningen, sparade höjdkurvor och slog en ung, smärt gosse från hedemora på fingrarna vid kontroll nummer femton (och med slå på fingrarna menar jag att jag kom dit före han gjorde). ja jag gillar att tävla och jag gillar att vinna. ändå var söndagsloppet var roligare än lördagsloppet, trots att jag inte hade någon direkt chans att vinna på söndagen (då jag enbart tävlade mot killar) (på lördagen tävlade jag iofs mot tjejer som tränar ungefär fem gånger så mycket som jag men...), eftersom jag tävlade på mina egna villkor då. ingen förväntade sig något mer av mig än det jag gjorde, jag kanske till och med förvånade någon genom att springa så bra som jag gjorde. (dessutom, hade jag inte tagit en kort kisspaus hade jag haft två minuter bättre).

men jag är inte här för att skryta om mina bedrifter. enbart. om vi kan enas om att ni är imponerade så kan jag gå vidare?

det jag trevade efter i början av inlägget är att jag inte är svag; däremot är jag bräcklig. med tjockt l, som annika säger det. eller fragile, raspigt framviskat som trent säger det. man kan säga skör också. de betyder alla samma sak, jag darrar som ett löv i vinden, går sönder om någon petar för hårt på mig (fast mer inombords än utombords). jag glömmer bort ibland att jag har en lätt touch av depression och att den kan komma susande och anfalla mig även när det absolut inte passar. som när jag sitter tillsammans med min klubb och äter frukost en tävlingsmorgon. det där svarta och sugande, som börjar i hjärttrakten och sprider sig svulstartat. det är svårt att beskriva utan att börja rimma smärta med ärta men det slutar alltid med att jag blir katatonisk. och petar man på mig då gråter jag. det passar sig inte alls, det går inte att komma med svärta och mörker en solig dag vid frukosbordet, bland människor som inte bryr sig om mig mer än som en kugge i laget. jag är in short lite trött på den där skörslen och idag ska vi se vad a har att säga om saken.