det är något med getost som påminner om en gammal fuktig vinkällare. den skär sig så perfekt med granatäpplets sötma och det stickiga i rödlök att jag vill att min lunch aldrig ska ta slut. i botten finns syran från vinäger. ät och var lycklig. idag har jag sprungit i skogen och känt vinterångest tyna och förtvina. eller inte, men solen sken och barren doftade som barr gör på sommaren; myrpiss och hetta. jag har precis läst ut mara lees ladies och jag tyckte inte direkt om den, förutom det här:
Hon sprang runt - i den mån det gick att springa runt på arton kvadratmeter - i sin lägenhet, angelägen om att ta sig ut "i det fina vädret" så snabbt som möjligt, eftersom "man måste passa på" när tillfälle ges, och "man vet ju inte hur länge det varar".
den här våren kommer vara min och regina spektors. jag söker det lätta (skilj lätt från enkelt). och som vanligt det lars winnerbäckiga. folk blir som besatta av lasse på våren men jag vill inte ha det slitna och redan upplevda, jag vill ha något nytt. den där kombinationen av en studsig distad synth och trummor och gitarrer. tänk kom ihåg mig. betänk också att jag inte har någon aning om vad jag pratar om, jag har aldrig lyckats skilja ett instrument från ett annat. men regina alltså, och cirkus sol. bo kaspers orkester, men bara innan klockan slagit tolv, inget annat. att inte gilla jazz är mitt fadersuppror, ett sånt ska man ha.
and on the radio, you hear november rain. that solo's awful long.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment