12.09. snart är jag tillbaka där jag en gång började. och 10.25 är så långt borta att det knappt går att minnas kroppen då. lätt, spänstig, stark. istället för oformlig, svag, vek. tungt slirande i gyttja. jag tänker dåligt med mat dåligt med sömn dålig uppvärmning. det är bra saker man kan skylla på; jag orkade inte äta kvällsmat igår och frukosten blev liten och tidig och uppvärmningen ett skämt och natten... jag somnade, som jag gör och sen vaknade jag. s låg på mitt huvud och spann inställsamt när jag slog upp ögonen, klappade mig med tassen på kinden och blinkade sömnigt. halv två. jag tänkte på jobbet som tidningsbud, då är det snart dags att gå upp i stora staden. jag tänkte på att inget jobb duger, ingenting duger, det kommer bli fel hur jag än gör. jag tänkte på ett tyst trapphus och på hur magen kan värka utan att man blöder. det var visst något mer jag glömde. en gång när jag var sexton funderade jag över hur tårar rinner när man ligger ner och inatt hade jag inte kommit längre än så. de fastnar i ögonhålorna och sen lämnar de kladdiga spår ner mot öronen. jag somnar om. det finns en uppförsbacke mitt på banan; på toppen susar det i öronen, som ljudet av spyor som färdas genom kroppen. jag tänker inte gå tillbaka, jag måste framåt. 10.25 och neråt, något ska jag fan vara glad över.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment