hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber

jag är hudlös: hjärta och själ och blottat kött. jag oxiderar när jag kommer i kontakt med syret i luften men det leder tyvärr inte till att jag upphör existera, bara till att jag tvingas gå omkring i ett äckligt moln av förångade tankar och känslor. de luktar och smakar illa, det känns som sprickande äggskal och jag försöker tvåla in mig själv utan att vidröra kroppen. försöker sortera i fack och lådor: organisera önska vilja kunna tala vänligt långsamt lyssna förstå. det spelar ingen roll, det fungerar inte, allt tränger på. snälla, uppdatera in din facebookstatus. skriv inte en pretentiös modernt lyrisk rad i din bok, för att sedan sätta spotlight på den pretentiösa modernt lyriska raden med orden jag vet, jag är prettomodernt lyrisk nu, jag går inte på det. en apa som säger att den är en apa är fortfrande en apa. träna inte åtta timmar i veckan, försök inte sluta äta godis och kakor för att komma i din balklänning. stjäl inte mitt helt fantastiska skämt om associationer och få andra att skratta. för helvete, gråt inte. kapsla in dina känslor som vi andra. tänk inte positivt, var inte positiv. le inte mot mig och fråga inte hur jag mår, låtsas inte intresse och skratta inte åt det som inte var ett skämt. ta inte i mig, jag behöver RUM. kräv inte, kväv inte. sitt inte och berätta om hur dåligt du mår över att ha åkt hem tidigare, trots att du var så duktig och städade det och det rummet. vi vet att du tycker du var skitbra och att vi andra är lata, vi vet att du inte mår dåligt alls. jag vet det, hon vet det, du vet det. jag känner inte medömkan. jag känner inte skam. jag känner inte skuld; jag sitter rak i ryggen med med mina organ prydligt uppradade i solen och väntar på att molnet ska skingras medan jag spyr hat och galla i tron att det hjälper mot något.