cogito; ergo dolero

i brist på vettigare sysselsättning (as if...) har jag drabbats av mild hypokondri. igår hade jag diabetes, idag njurinflammation. det går influensa har jag hört; come to mama. sjukdom är det enda som får mig att hundra procent slappna av ty ingen ställer krav på en stackars sjukling. dricka te och ligga på soffan. man slipper dåligt samvete över allt man inte gör.

dessutom är det något fel på en, något andra kan se och förstå. jag vill så hjärtans hjärna (haha! kidding) gärna att det ska vara något fel på mig. något fysiskt som gör att jag är som jag är. något folk kan förstå. en alien vore okej också. mindre förståeligt kanske dock.

jag har ont i ryggen (njurarna!), vilket gör mig grinig och otrevlig att umgås med. stubinen existerar överhuvudtaget inte, den är utbränd, uppbrunnen, finhackad, bortblåst, dödförklarad och begravd. jag är irriterad redan innan någon provocerar mig. och med provocerar menar jag tilltalar. in short: EBMoD.

jävla rygg.

mage?

hjärna.
tröttsamt att vara tänkande.

det största problemet med praktiken imorgon känns just nu som själva transporten dit. antingen åker jag tåg. pendeltåg. hundra svettiga människor. promenad med eleverna från stationen. rödnäst och med såna där små fula hårstrån som bildar en matta ovanför huvudet. kall och rädd i själen. för mycket tid att ha ont i magen på. för tidig morgon. eller så åker jag bil vilket ger mig bilåkarångest istället för elevångest. detta är ev ett plus. eller också inte, dubbel smärta är just dubbel smärta och inte alls delad.

jag vill helt enkelt inte, punkt. jag vill inte undervisa heller, men framförallt vill jag inte åka dit.

det är tre veckor och två dagar kvar nu. ifall någon håller räkningen.