det där ljuset i tunneln förvandlas ibland till ett x2000. schplafs. det är rätt tröttsamt när det händer gång på gång. till slut orkar man inte riktigt resa sig längre utan kryper blind fram i mörkret; hittar vägen genom att klamra sig fast vid rälsen. lemlästad och less och hopp-lös. och hopplös.
en av mina specialgrenar är att hela tiden jämföra mig med andra. en annan av mina specialgrenar är att höja mig själv oförtjänt högt mot skyarna. den här sköna kominbationen av självgodhet och självosäkerhet gör att jag gärna dömer ut random folk som korkade, långsamma och dåliga. för att alltså sedan bli skitledsen och känna mig värdelös när de spankar mitt arsle i klassrummet/löpspåret/på gymet. att i akademiska och idrottsliga sammanhang gång på gång vara sämre än andra är tungt och det är ännu tyngre när såna som enligt min hjärnas sjuka förvirrade idéer ska vara sämre än jag, visar sig vara bättre. min egen insats blir så otroligt mycket mindre värd då.
de flesta i min klas har jag dömt ut som fulare, tråkigare, mindre coola, korkade, äckligt klämkäcka eller bara... malmslättsmammiga. det är ett hårt slag för självkänslan varje gång jag upptäcker att det ju är jag som framstår som korkad och ocool och opåläst och förmodligen ganska blond och flamsig. jag vet ju att jag får skylla mig själv. insats ger utfall. tränar man inte, vinner man inte. pluggar man inte, får man dåligt resultat. ett plus ett är två. vitt är en ljus färg.
men det suger och jag vill faktiskt tävla i en gren som jag vinner i snart. typ... hetsätning?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Vad sägs om bloggskrivning och textförfattande? :)
Post a Comment