det går över det går över det går aldrig över

när jag var barn ogillade jag andra barn, och det var ganska ömsesidigt. jag föredrog en god bok framför en elak klasskamrat alla gånger. och att barn faktiskt är elaka det ska vi ha klart för oss direkt. djungelns lag råder på skolgård och i klassrum, duger man inte stenas man mentalt till döds. jag hade näbbstövlar, fräknar och thoreskogmankäft; det gäller att vara jävligt socialt kompetent om man ska komma undan med det. i was not. däremot var jag outhärdligt lillgammal, överläst och självgod. jag fick iofs pussa söta pojkar ändå och leka med coola jennifer som hade fri tillgång till både video och teve i sitt hus, men jag föredrog ändå böcker. för plötsligt stod man där inför förnedringen att plötsligt bli ersatt av en snyggare person, både vid peters pussmun och jenniers video och på den tiden var jag inte lika bra på att hålla god min.

när jag var tonåring ogillade jag andra tonåringar. inte mina närmsta vänner förstås, och egentligen är nog ogilla fel ord. jag var rädd för andra tonåringar. tonåringar var höjgljudda och de söp och rökte och kallade andra tonåringar för hippiehora (andra tonåringar being me). högstadiet var en orgie i anpassning och inpassning och uppassning på de som var snäppet högre på coolhetsskalan. om man valde att ha grönt hår, som bästisemma, eller ha hög svart hatt och långkjol, som bästishanna, passade man inte in. som uppkäftigt redhead med en förkärlek till konstiga grabbar med konstiga piercings och lustiga frisyrer, passade man inte heller in. det är helt okej ändå, så länge man känner sig snygg och har roligt. men man betalar priset i form av sparkar, slag och hårda ord från moppepojkarna. man betalar i rädsla. varsågod och casha in. entaximocka.

sådär är ju inte gymnasiet. lagarna är inte lika hårda där, så länge man är bland sina egna. kära naturnördar, vad jag älskade er alla. ge mig stålbågade glasögon, integraler, luftmotståndsskämt (försumbart!) och mvgtävlingar! ge mig tryggheten på väg till matsalen; elprogrammets snöbollar når inte mig, liten flicksnärta i en mullrande naturgrabbhög. att vara en del av många, att passa in utan att anpassa sig. det var bra år, men det botade inte min tonårsskräck.

gymnasieskolan där jag praktiserar är enorm. här finns elare, naturvetare, esteter, handelsfjollor och frisörer. de sveper omkring i sina små gäng; fnittrande flickor i hårspraysdoft och leggings och bruna stövlar; bullrande gossar i skäggstubb och luvtröjor. de hör samman, de hör ihop, de är en del av det där varje dag. tonårsvärlden. när jag går den spikraka vägen från stationen till skolan, förbi åhléns och storgatan och konditoriet och ån och skogsdungen, knyts mina tarmar varv efter varv kring varandra i ett försök att fly ur magen, gärna via en praktfull spya. jag andas tonårsluft, gymnasieångest, hormoner och hierarki. jag passar inte in. som en främling passerar jag i några veckor, en promille av kidsen träffar jag i klassrummet men resten finns bara där i rasthallarna, i matsalen, på väg någonannanstans. de ger mig en blick och jag krymper bortom alla fem år som passerat sen jag själv var en av dom,sjunker ner till högstadienivå. jag är femton, jag är ensam, jag är rädd och jag är fel person på en plats som jag inte orkar låtsas är rätt längre. jag vill inte praktisera, jag vill inte vara där.

problemet är att jag ska vara där. i fyra långa veckor. varje dag. med nerböjt huvud, dansande tarmar och hjärtklappning, huvudvärk, stressmage. jag vet hur det blir och för att sammanfatta denna textexplosion i några få ord: i'm not a fan.