Om jag någon gång i en gravid framtid börjar prata om mitt barn som "bebis" får ni jättegärna typ döda mig. Jag har alltid tyckt att "penis" är ett hejdlöst roligt ord eftersom man nästan alltid skriver om det i obestämd form singular. För in penis. Men att prata om ett barn, vare sig det ligger i magen eller utanför, i samma obestämda form ger mig dödsryckningar. Bebis! Ordet är fult i bestämd form också i och för sig men... "när jag kände bebis röra sig i magen/såg bebis suga på tummen/tappade bebis i betongrappen". Whaaaa. BEBISEN. Eller ännu hellre; barnet. Mitt barn. Vårt barn. Det genetiska köttstycket i mitt inre. Det dreglande monstret i en hembygd våningssäng.
En gång i tiden hade jag en bloggare på min favoritlista. Hon skrev om mat, litteratur och inredning. Tipptopp. Sen blev hon gravid och det var spyor hit och spyor dit och magen växte och... bebis sparkade. Bebis sågs på ultraljud. Bebis skulle komma till sommaren. Bebis skulle heta this or that. Jag djupandades, accepterade, fortsatte läsa. Sen tryckte hon ut ungen och FORTSATTE OMNÄMNA DEN SOM BEBIS. Bebis skrattar! Bebis ler! Bebis har fått 237283291321 nya små bodies i linblomsgrönt, sommarnatthimmelsblått och karamellrosa. Bebis döps till Elin/Elsa/Stella/Sigrid men fortsätter omnämnas som Bebis! 99% ful unge med runda kinder, pliriga ögon och tredubbel haka. 1% matlagning, inredning och litteratur.
Den här bloggaren finns inte på min favoritlista längre (jag går bara dit ibland för att försjunka i ljuv irritation).
Imorgon: fler saker jag irriterar mig på! Stay tuned.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Pfft. Nu ar det mer an overmorgon och jag sitter har och vantar pa fler saker som jag inte visste att jag irriterade mig pa. Vad far jag for det? Vad faaar han for det?
Nada.
Eller? Prove me wrong!
Post a Comment