radioteatern ger..

förra praktikperioden förberedde jag mig genom att hysteriskt planera planera planera samtidigt som jag, inte mindre hysteriskt, läste till en stor äcklig tenta. hela jullovet hade jag ont i magen, men jag tänkte att...det får bära eller brista. funkar det så funkar det, om inte så vet jag att det inte funkar och kan göra något annat. typ spränga mig själv i luften. jag fixade tentan och jag fixade praktiken, även om mina planer... hrm, de höll inte ända in i kaklet kan man säga.

en morgon gick jag upp fem eftersom jag kollat på teve istället för att planera morgondagens lektion kvällen innan. en annan gång planerade jag ena klassens lektion på tåget, och tänkte att jag tar den andra klassens på den långa håltimmen mellan lektionerna. bara för att upptäcka att jag läst fel på schemat och hade den andra klassen före den ena och vice versa. ganska traumatiskt. för ena klassen i alla fall, den andra fick en jävligt genomarbetad lektion. jag bytte examinationsform mitt i det hela också och jag är osäker på om någon fattade nånting där ett tag.

"du är bra, du tar kontroll över klassen, du har auktoritet och du har ämneskunskaperna. men du måste få ordning på planeringen, riktigt så bra att du kan improvisera andra världskriget utan förberedelse är du inte". sa mentorn. eleverna så ungefär samma sak, fast mer åt "snäll och bra men jävligt rörig"-hållet. jag sket i det för jag tänkte att ALDRIG MER. jag var så tacksam över att det var slut.

except... well, så länge man inte färdigutbildat sig finns det faktiskt ett MER. och det meret är här nu. den här gången planerar jag inte hysteriskt. jag tänker inte "går det så går det, jag får väl se hur det är", för jag vet hur det är och jag vet att det går fast det inte går. visst, det är klart att det GÅR. jag kommer stå där och jag kommer prata och vägleda de tjugonio små trollen genom mitt ämnesområde. de kommer examineras, säga något snällt eller elakt på utvärderingen och mentorn kommer ge sin kritik. veckorna passerar. det går. men det går med sömnlösa nätter, gråtattacker i ren dödsångest på morgonen innan jag ska åka, magont på tåget, skakad och rörd men med hjärnan tvingad till ishård beslutsamhet... tagning, tack. och så tio sekunders adrelinkick efter avklarad lektion.

det som är svårast den här gången är att jag vet precis hur det är. och jag vill inte tänka på det. jag vet att det lönar sig att vara förberedd, men jag vill inte förbereda mig för förbereda sig är acceptans och jag vill inte acceptera. nu är det dagen innan. jag läser dn och svenska dagbladet, löser några korsord, bloggar lite, äter frukost i god ro, spelar schack, kollar på twin peaks till kvällsmat. tick. tock.

exakt 24 timmar kvar.