allt kött är hö

jag har två fina flickor i min lägenhet, bästa vännerna sen urminnen. de sover länge och kommer alltid försent. de har rest i regnskogar och skjutit upp sina studier och flackat runt. den har haft tvåfärgat och grönt hår och reser ofta hem för att hälsa på i hemstaden. i don't do that, jag är lagom och sund. vi är olika, men vi är. de får sova lite till.

jag skriver på min hemtenta, som jag hatar, och läser en vansinnig recension av boken jag slukade i helgen. fallen. 480 sidor joyce carol oates, fullständig hjärntvätt. om ariah, den bleka rödhåriga neurotiska pianisten; modern, änkebruden, hemmafrun. jag såg henne som navet i hela berättelsen, det började med henne och det slutade med henne: barnen, männen, samhället var bara hennes kuliss. en avskyvärd människa och en dålig mor, men man kan skylla allt på uppväxten. gudstro, vilket jävelskap. och mycket sex, obehagligt. fiskmun, hårbuskar och kvinnolukt; oates kan konsten att föräckla något man egentligen tycker om. jag läste under protest.

men recensionen, den vansinniga, jag läste koncentrerar sig kring dirk burnaby, advokaten, ariahs andra man. jag antar att den handlar om honom, hans pengar och hans kamp för miljön. utan hans frieri, ingen mrs burnaby, ingen story. men jag uppfattade det aldrig som hans berättelse. den handlade inte om det. ariahs galenskap handlade inte om honom, det handlade om henne och gud och den första mannen och om att hon blev lämnad. änkebrud. och barnen. och sexet. hursomhelst ska jag inte läsa oates mer. blonde kröp också under huden och förstörde mina tankar i flera dagar efteråt. det är så fult med människor som går sönder utan att bry sig om det.

snart ska jag väcka mina flickor.