bend me break me anyway you need me

jag mår absolut inte bra av att vara borta från mina skrivdon för länge. en hel träningshelg. papper och penna is nuthing jämfört med dator och blogg. jag måste blogga! läs mig, bekräfta mig. lyssna på mig. längtar till imorgon. jag tycker synd om min pyskolog, fast det kanske bara är bra med patienter som redan analyserat sig själva sönder och samman. lättare att nå innanför skalet på någon som inte har nåt. var inte blyg, ta för dig av min själ.

jag misstänker att jag är hypokondriker, vilket i sig är en komisk grej. den tanken tänkte jag idag medan jag, osmidigt och tungt, tog mig över en rätt tjock stam som var barskrapad och blank av vatten, hal som såpa. sen spänstade jag uppför en berghäll, vitmossa och sten och regn från ovan. såg någon jag kände och trampade snett. jävla klippskrevor. halta hem i regn.

summa smärtor: torsdag, fredag och lördag en molande huvudvärk, ibland hand i hand med illamående. lördag ett skadat knä som behandlades med hårda massösnypor (det här som du skriker av? det ska inte kännas om man är frisk, muttrar m och knådar mitt baklår så att jag stönvrålar av smärta och biter i kudden). och nu en stukad fot.

en annan tanke som slog mig när jag klafsade genom ett kärr, vek undan spröda grenar och ignorerade mjölksyran som hotade spränga sönder mina saftiga tightsbeklädda lår, handlade om hjärnan och kroppen och deras eventuella maskopierande. om hjärnan vill avskärma sig från vissa aktiviteter, kan den passa på att ge kroppen en inbillad smärta? och är det därför smärtan lättar så fort jag bestämmer mig för att avsluta loppet, åka hem tidigare från skolan, inte bemöda mig mer med arbete? hm.

men jag älskar att springa i skogen. jag älskar kartans hemligheter som bara den som vet hur kan översätta till verklighet och sanning. alla prickar och streck, svart och blått och brunt, för mig är det kullar och branter och våtmarker och berghällar. jag tassar genom skrevor och hoppar nerför stup, landar mjukt och sköljer fötterna i närmsta mosse. när det är vackert är det så jävla vackert, fast det ösregnar. att benen spränger, hjärtat dunkar, andningen kväver och kroppen gråter gör det bara bättre. me against nature, hela den prylen. och jag vinner varje gång jag orkar.

sen orkar jag iofs inte alltid. eller så är terrängen dödstråkig och allt skit. jävla träskterräng.

på vägen hem läser jag siri huvstedt och funderar över makro och mikro. jag kan bli väldigt yr av att tänka på mänsklighetsprylen. i varje bil sitter en människa. det är inte ting som åker omkring, blinkar och svänger och stannar och kör (för fort). det är människor som styr. för några veckor sedan körde en ung grabb hem från sin flickvän; tidig, tidig morgon, fortfarande mörkt, ingen lättad dimma över fälten, inte en männsika ute. gaspedal, asfalt. sladd över till fel sida, möte med större bil, smack. motor i knät, omedelbar förlamning, död några timmar senare.

i fredags diskuterade jag människovärde och bildning med skolans filosof. min generation är hopplös, vi är den subjektiva generationen. den relativa. det beror sig på hur man ser det är vårat ledord. filosofen, från generation x, håller inte med. det beror sig inte alls på hur man ser det. en del saker är rätt, en del är fel. han ifrågasätter oss, vi som aldrig blir nöjda, och därför aldrig lyckliga. för hur ska man kunna bli nöjd när det inte finns något mål? denna ständiga sökande... jag skulle vilja diskutera mer, om det som är viktigt.

och så börjar jag fundera lite över meningen med livet. folks mening. jag kollar inte så mycket på teve, det hinner man ju inte när man jobbat och tränat och ätit middag. säger e och n håller med, alla håller med utom jag som är tyst. jag skulle kunna ropa, säga, skrika, bestämt yttra; jo! man hinner. jag kollar på teve. klockan åtta, klockan nio, klockan tio. kvart över tre, fem över halv sex. simpsons, dexter, pushing daisis, gilmore girls, grey's anatomy. jag hinner och jag är så jävla mycket mer popkulturellt bildad än vad ni är. och därmed roligare (inte för att det spelar någon roll i samtal med er, ni märker inte hur rolig jag är). att kokettera med icke-teve-innehav är det tråkigaste jag vet.

men de tränar. de äter middag ihop och jobbar. det kanske är det som är livet och inte se på teve och bli smart och rolig? inte sida vid dator och prataprataprata skrivaskrivaskriva bort timmarna? de brukar säga att jag är beroende av internet. jag säger att jag är beroende av människor. utan människor är internet ganska meningslöst.

det är definitivt inte bra för mig att vara borta från skrivdon under en hel helg.